Vapen & ammunition

I vanlig ordning ett rätt luddigt inlägg, och ett som väl egentligen inte förklarar så mycket. Räkna med att viss redigering kommer ske (såhär många eller långa parenteser är ju inte direkt värdigt).

Någonting som jag inte riktigt tycker går ihop är att anarkokapitalister 1) är stora fan av självförsörjande, 2) älskar kapitalism/marknaden. Kapitalism karaktäriseras ju av att man just INTE är självförsörjande utan av att så mycket som möjligt görs av specialister på en marknad. Det är ju den där arbetsuppdelningen Adam Smith går igenom i början av Wealth of Nations (den som han senare kallar för, om jag minns rätt, “djurisk”) där bagaren bagar och skomakaren gör skor, den innebär ju att bagaren alltså är beroende av att skomakaren säljer skor till honom för att han inte ska frysa om fötterna, och skomakaren är beroende av att bagaren är villig att sälja bröd till honom för att han inte ska gå hungrig. Å det är väl najs på sitt sätt men det är ju inte självförsörjning eller att vara oberoende. Tvärtom (vilket Adam Smith och folk i hans tid naturligtvis visste – kapitalismen, eller rättare sagt det proletariat som är fundamentet för kapitalismen, skapades ju genom att deras möjlighet till självförsörjande förstördes.).

Problemet med så många åt den statshatande frihetliga högern är att så många av deras koncept är någon form av (romantiska) binära mystifierade abstraktioner – Samhället med stort S som bara finns där men inte riktigt någonsin klargörs vad i helvete det är eller vad som får det att funka, Staten som i det närmaste betraktas som någon form av utomjordisk ockuperande kraft som både har för mycket och för lite inflytande på samhället/Samhället, Marknaden som blir någon form av kalvinistisk deus ex machina och som koncept är så överapplicerad att det förlorar all analytisk förtjänst (men inte ideologisk) – ALLT är tydligen en marknad, men redan där har vi i sådana fall förlorat alla definitioner av en marknad som på något sätt skulle kunna vara användbara (när man t ex hävdar att neuroners utbyte av nervimpulser är en marknad (och då underförstått att samhället är en kropp som bäst styrs av marknaden) så säger man ju även att deltagarna i marknadsutbyten inte behöver vara medvetna om utbytet ifråga, en medvetenhet som väl någonstans är en av förutsättningarna för den frihet som marknaden påstås vara – det medvetna och fria valet att ingå överenskommelser, 100% perfekt kunskap osv. Antingen säger man då att medvetenhet och frihet inte är nödvändigt för att marknaden ska kunna fungera optimalt eller så börjar man närma sig en position där man förespråkar ganska radikal panpsykism, dvs tanken på att alla universums beståndsdelar är medvetna på i grunden samma sätt som människor är, eller omvänt: att människor i grunden är medvetna, fria och förmögna att handla på samma sätt som stenar är det. Och där någonstans hamnar man ju i situationen att man måste fråga sig – på vilket sätt är marknaden av varor och tjänster identiskt med säg krig, asteroidregn eller utbytet av kemiska impulser i hjärnan, och på vilket sätt är denna likhet (“ett utbyte av något vad som helst sker mellan olika entiteter under i stort sett vilka omständigheter som helst” = “om något alls händer någonsin så är det Marknaden”) en alls relevant likhet) osv, alla möjligheter att säga om något är bra eller dåligt (om allt redan är en marknad och marknaden alltid leder fram till det bästa resultatet och ovanstående resonemang har någon bäring, på vilket sätt är våldtäkt fel? För att det ingriper på den personliga friheten? OK, men varför är det fel att göra det, om vi redan från början konstaterar att allt händer pga (bra) marknadskrafter och att marknaden/Marknaden egentligen är det enda som finns och det enda som har förmågan att egentligen skapa och/eller processa kunskap?).

Så vad har vi? Romantisk, förment realistisk men i verkligheten panglossbondecowboyidealism för technonewagesmåborgare som vill ha vapen, och som någonstans inte har några som helst svar på hur de finns, varför de finns, eller varför de skulle kunna fortsätta finnas.

Katastrofkommunism

Det finns inom katastrofforskning tydligen något som kallas katastrofkommunism och som handlar om hur grupper och samhällen dom drabbas av allvarliga katastrofer ofta spontant utvecklar en “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”-ekonomi och -kultur. The Six Nations, dvs en konfederation av nordamerikanska indianer, levde på ett liknande sätt som samhället Alexandria i The Walking Dead (säsong 5), kan man på sätt och vis säga (med brasklappen att jag bara kommit till del 14). Hos dem (the Nations) var alla råvaror kollektivt ägda och kontrollerades av ett matriarkat. För att få tillgång till råvarorna ansökte man, eller rättare sagt, kvinnan i familjeenheten, om tillgång. Av de utdelade råvarorna tillverkades sedan artiklar, som i kontemporär marxistisk terminologi blev personlig egendom, till skillnad från privat. Provat egendom existerade alltså inte, utan produktionsmedlen och de direkta resultaten ägdes och förvaltades kollektivt. Det är naturligtvis vanskligt att använda en terminologi anpassad för en analys av en specifik situation för att titta närmare på en helt orelaterade (i den mening att den existerade utanför etablerad västerländsk ekonomisk historia), men det får duga för en sånhär post.

Donald Trump och Marknaden

Jag har tänkt lite på Donald Trump och hans beteende kopplat till nyliberala teorier om marknaden idag. För nyliberaler fungerar marknaden (om man accepterar Mirowskis forskning på området) inte som den gör för klassiska liberaler, dvs som en effektiv fördelningsmaskin. För nyliberaler är marknaden i första hand en informationsprocessor och, enligt mig och lite grövre, en sanningsproducent. Enligt nyliberal är människor för dumma för att kunna förstå saker utanför sin omedelbara horisont, varför allt måste utsättas för någon form av marknadsprocess. I denna marknaden processas information och liknande (man talar t ex om “the market of ideas”) och de idéer som s a s blir framgångsrika på den här marknaden (som naturligtvis enligt deras definition är fri) är de som är rätt, så långt vi kan veta. Det faktum att de alltså tagit sig såhär långt är i sig ett bevis på deras sanningshalt. Liknande är det för nyliberaler när det gäller allt – eller det borde åtminstone vara det om inte den där jävla såssestaten la sig i och tyckte att det finns eller borde upprättas definitioner på sanning eller kvalitet som står utanför marknadsprocessen.

 

Vad har detta med Trump att göra? För Trump är skillnaden mellan “winners” and “losers” av yttersta vikt – han har inte hårdhänt roffat åt sig pengar för att han vill bli rik, han har gjort det för att bevisa att han är en vinnare. “I’ts a way of keeping score” som han själv uttryckt det. Detta kopplat med nyliberalismens brist på någon form av syn på sanning, rätt, och fel som frikopplad från marknadsprocessen gör att för honom finns det inget utomstående sätt att värdera sin insats – med mer än att han vinner. Och det faktum att han vinner, dvs lyckas på den politiska marknaden, är i sig beviset på att han har rätt, oavsett hur han kommer dit.

A short note on the criticism levelled at object-oriented ontology

Now, I know that there had been a certain amount of (dismissive) marxist critique of OOO that i, honestly, haven’t paid that much attention to. I know that Alexander Galloway (or was it Cole) made some weird argument saying that OOO basically amounted to commodity fetishism, and some other dude made the more interesting point that OOO is the philosophical result of the precarisation of academia. But as far as I know no one has made the argument that OOO is a reaction to the neoliberal self. What is one of OOO:s main points is that things have being and that things have an untouchable core, an essence that is truly theirs. No matter what an object do, what relations it enter in to, its essence is intact, untouched, unequivocally its own. Following chapter three of Mirowski’s Never Let A Good Crisis Go To Waste, we can see that the opposite is true for the neoliberal self. No stable self, no stable identity, nothing about the self that is not up for debate, that is not the subject or object of some market. In the face of the last 30 years of neoliberal onslaught of every aspect of (Western) society, is it strange that a philosophy that adamantely defends the existence of identity and self, that there is something that is me even though I don’t know what it is, has risen and gained prominence?

En värld utan reklam

Det intressanta i den här artikeln är inte bilderna på Nordkorea utan hur konstigt och obehagligt författaren tycker att en stadsbild utan reklam är, som att det bryter mot någon naturlag. Författaren förefaller t o m lättad över att stöta på propagandaplakat, emedan det ändå är något denne känner igen. Vilket ju är lite roligt eftersom det underliggande argumentet ju är typ “allt utan dunderkapitalism är Nordkorea” (alltså en variant av den vanliga ‘kritiken’ man som något till vänster oftast får utstå: “men flytta till Sovjet då!”), men här möts författaren av en unheimlich känsla (a la Freud) när han möter propagandan. Han möter reklam och blir lättad, men det är HELT FEL sorts reklam. Mycket lustigt. Nästan som att man tänker att författaren försöker propagera för mindre reklam genom att reagera så kraftigt på bristen på reklam.

Konst och nyliberalism

Johan Lundgren har ju tydligen i vanlig ordning begått en debattartikel där socialismen utpekas som den största samhällsfaran sen socialismen. I det här fallet är det tydligen ett gäng röda teaterapor som är problemet. Athena Farrokzhad ger lite svar på tal och säger i stort sett att skälet till att det finns en aning socialism på Sveriges scener är för att Johan Lundberg inte behagat starta ett eget teatersällskap och att han (och andra nyliberaler) inte gör det för att det, du vet, inte finns så mycket pengar att hämta i att pyssla med tolkande dans så skyll er själva. Andres Lokko framför en annan, nästan motsatt kritik: han hävdar att det inte alls finns någon brist på borgerlig, konservativ, nyliberal teater. Sveriges musikalscener svämmar över av t ex “den musikaliskt välkammade och välsjungande amerikanska entreprenörspropagandan i Jersey Boys“, “The Producers som även den utspelar sig i en patriarkal och ytterst framgångsrik entreprenörsmiljö”, “den klassiskt konservativa mansdrömmen Rivierans guldgossar på Växjö konserthus och den kristdemokratiska pamflettpjäsen Bröllop i kikar’n“, för att inte tala om “The full monty i Falkenberg – ett alltid lika mäkta populärt drama om friställda arbetare som tar sig i kragen och börjar tillverka pornografiska kalendrar. Tillgång och efterfrågan! Allt efter marknadens villkor! Och det bästa med alla dessa nämnda föreställningar? Intäkterna hamnar så gott som uteslutande och oavkortat i enskilda privata fickor: de går till lokala riskkapitalister, redan etablerade producenter och fastighetsägare.” Lokko gör här, roligt nog (och precis som Lundberg (om än lite grövre), för övrigt, vilket Farrokzhad påpekar), en marxistisk ideologianalys.

My own two cents:

Teatern, och “kulturen” i allmänhet, är vänstervriden för att högern av idag, emedan den rakt över brädet givit upp inför nyliberalismen, är oförmögen att producera konst öht. Det den kan producera är underhållning, emedan enda sättet som nyliberalen kan tänka sig att samhället bör influeras är via marknadssituationer, och enda sättet att avgöra om man därvidlag lyckats är att se hur det ser ut på intäktssidan. Höga intäkter=marknaden har godkänt värdet av den produkt man har skapat. Konst funkar inte riktigt så.

Vilket inte är samma sak som att säga att folk högerut inte kan producera stor konst. Hamsun var fantastisk, Pessoa, Mishima, Junger och von Heidenstam lika så, och idag kan väl någon form av grundläggande men hänsynslöst intellektuellt nyfiken och ärlig konservatism sägas representeras av Cormac McCarthy.  Värt att tillägga är att dessa herrar alla var och är något annat än nyliberaler. Men i Sverige är borgerligheten och högern i allt väsentligt nyliberal. Vilket jag tänker hör ihop med att svenska kapitalister på många sätt är sånna jävla sossar.

Om Gud

Jag har spenderat viss tid med att läsa Philip Mirowski’s Never Let A Serious Crisis Go To Waste – How neoliberalism survived the financial meltdown. Det är förståeligt om man misstänker att detta är någon form av katastrofporr dolt av en hinna av analys, men så är icke fallet. Snarare är det en oerhört grundlig genomgång av nyliberalismens framväxt som ideologi, diskurs och (faktiskt) organisation. Den gör på ett mycket grundligt sätt klart på vilka sätt nyliberalismen skiljer sig från både den klassiska liberalismen, ‘libertarianismen’, ‘anarko’kapitalismen, neoklassisk ekonomi och andra, liknande idéströmningar. Jag ska inte gräva ner mig för mycket i det, utan rekommenderar er att titta/lyssna på den här intervju istället, samt att läsa boken, naturligtvis.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan om hur nyliberaler, men Hayek i spetsen, naturligtvis, betraktar marknaden som en gigantisk informationsprocessor. Alltså, marknaden (den där stora, uråldriga, genom alla tider konstanta, som de påstår existerar, alltid har existerat och alltid kommer existera) är först och främst inte ett sätt att allokera resurser på ett effektivt sätt, utan ett sätt att, eftersom allting är eller bör vara del av marknaden, se vad som ska eller bör göras. Människan besitter ju inte den kunskap som behövs om detta, och den kunskap hon besitter löper alltid risk att vara felaktig. Följaktligen inte bara är, utan bör människan vara ignorant. Det är ju så att hon inte ens ska försöka förutspå vad hennes handlingar på marknaden kan få för extra effekter i form av t ex påverkan på samhället, eftersom hon ändå inte kan veta detta. Människan bör handla på marknaden, och marknaden sköter resten, mycket kort och grovt generaliserat. Min egen åsikt, har jag upptäckt, ligger nära Mirowskis, även om jag skulle uttrycka den mycket annorlunda (Mirowski är ju trots allt lite mer av ett proffs än vad jag är). Marknaden sitter inte inne på någon sanning eller någon kunskap. Marknaden är en reifikation av en samling av typer av mänskliga beteenden och tillfällen när dessa beteenden utförs. Det som händer på marknaden är att olika ‘sanningar’ konkurrerar mot varandra. Några av dessa vinner. Inte i egenskap av att vara sanna eller att vara rätt, utan helt enkelt i egenskap av att vara vinnare. Marknaden innehåller, om den innehåller något alls, människors rädslor, förhoppningar, önskningar, ideologiska antaganden (i Gramscis och Althussers mening) osv. Marknaden är ett ekonomisk pöbelvälde. Men nu var det inte heller det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva om Gud. Nyliberalismens förhållande till marknaden påminner mycket om det förhållande till Gud som Weber påstår att kalvinister har. Deras version av kristendomen baseras i stort på predestinationsläran, alltså att Gud är allsmäktig och eftersom Gud är allsmäktig är även allt förutbestämt. Det finns ingen fri vilja, inga fria val. Enligt Weber fick kalvinisterna lite problem med att leva med det här, förståeligt nog. Som ett psykologiskt försvar ska de ha börjat betrakta den framväxande rikedom de skapade sig som ett tecken på att Gud trots allt älskade dem, att de i hans ögon var speciella emedan han hade utvalt dem till att åtminstone få ett liv med materiella möjligheter. Men vari ligger likheterna med nyliberalismen? Såhär. En fullständigt maktlös människa bedömer sitt förhållande till Gud/marknaden efter sitt ekonomiska värde. Rik=älskad av Gud/marknaden, som vi som dödliga människor egentligen inte kan, och inte bör, veta något om. Skillnaden ligger väl i att för kalvinister var den slutsatsen något av en känslomässig reaktion för att stå ut med predestinationsläran, medan den för nyliberaler är själva kärnan i den egna tron och övertygelsen. Genom att vara framgångsrik på marknaden har du ett större värde och har mer rätt, eftersom det enda som processar information på ett sätt som alltid är över och bortom människan är marknaden (allt bör ut på marknaden för att dess sanningshalt och existensberättigande ska kunna prövas), och marknaden signalerar hur nära sanningen och utvaldheten man är genom att utdela framgång, i form av t ex. pengar. Du är alltså bevisligen närmre sanningen och mer in tune med sakernas tillstånd än de som lyckas sämre. *insert hippiesnack om att känna av universums vibrationer* Sola fide.

Det är ju för övrigt rätt roligt hur Hayke et al kunde hävda att det inte gick att ha någon egentlig kunskap om något större än den egna individen (och inte ens den), men ändå kunde hävda att marknaden är ett transhistoriskt fenomen (vilket känns som en i sammanhanget väldigt stor kunskap). Det är ju för övrigt ännu roligare, som jag tror att Milton Friedman faktiskt också påpekade, att Mont Pelerin-sällskapet inte bara kunde utan borde ingripa för att hjälpa marknaden. Man tänker att den som historiens och samhällenas primus motor borde klara sig utan sällskapets närmast bolsjevikiska intervention, och man ställer sig även frågande till hur interventionistiska stater alls kunde uppstå. Men det är en fråga för en annan dag.

Om begrepp

“Och när miljonprogramsområden namedroppas hos SvD så ignorerar man gärna de andra områdena som nämns i rapporten. Exempelvis farliga Täby, kriminella Åkersberga och snuthatande Nynäshamn. Varför? De kanske inte fick plats i texten. Eller så skulle skribenterna vara tvungna att nyansera sin världsbild. Att misstro mot polis inte alltid är automatiskt lika med ”förort”.”

Jag tycker att man gör en miss i kritiken här, en miss som är lite konstig, och det är hur man använder begreppet “förort”. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är, i min mening, väldigt mycket förort (och väldigt mycket parallellsamhällen), må vara att de även är egna kommuner. Stockholm som ekonomiskt, kulturellt och socialt centrum gör det svårt för vilken ort som helst (oavsett månghundraårig självständig historia) att vara något annat än en förort. Det är nära nog något centre/periphery över det (begrepp som kanske känns igen från studier av postkolonialismen, etc). Det krävs en väldigt egen tyngd av en ort i närheten av Stockholm för att den inte ska fungera som en förort till just Stockholm, en tyngd eller förankring som måste stå på ett flertal egna ben (ekonomiska, sociala, infrastrukturella, kulturella) för att Stockholms gravitation inte ska dra orten till sig.

Det ETC-texten alltså inte märker, antingen pga en liten översikt eller på grund av någon egen form av internaliserad rasism (även om det begreppet kanske appliceras lite väl våldsamt av mig – citationstecknen kring “förort” signalerar ändå medvetenhet om att begreppet i sig snarare är a signifier that signifies nothing), är alltså hur man själv väljer att använda begreppet förort. (“Förort” är en chimär, en illusion som används för att “beskriva” vissa områden, i från vissa synvinklar)”Förort” är Rinkeby och Rosengård, Husby och Hammarkullen. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är inte förort, det är andra områden.

Så, om vi nu accepterar min tes att Täby, Åkerberga och Nynäshamn visst går att räkna som förorter, vad är skälet till att SvD väljer att nämna de förorter de gör, och vad är skälet till att ETC bekräftar det valet genom att själva i någon mån dela upp områdena? Etnicitet och klass. Här ska vi minnas att det inte handlar om vilken eller vilka etniciteter som faktiskt är dominerande i de här områdena utan vilka man uppfattar är dominerande, vilka man ser framför sig när man uttalar namnen Täby och Rosengård. Hur verkligheten ser ut är mindre viktigt. We’re dealing in illusions here. För att lägga sten på börda kan vi konstatera att det i de här sammanhangen finns två etniciteter: svensk och annan. Dessa etniciteter sammanfaller även med de klasser man inbillar sig dominerar dessa områden: ett spektrum av svensk (övre) medelklass (tangerande någon form av framgångsrik arbetarklass – ni vet, hantverkare) mot utomeuropeiskt trasproletariat. Poängen, om jag har någon, är alltså att dessa områden ur många både för sammanhanget irrelevanta och relevanta aspekter är lika mycket förorter som de SvD väljer att nämna. De är det på många sätt rent tekniskt (alltså hur de fungerar, dvs som pendelorter till Stockholm, som människoförvaring till Stockholms arbetsmaskineri) och de är det uppenbart på andra sätt också (områden med stort utsatthet, med en ignorerad och eftersatt arbetarklass etc, osv). Förvisso inte i samma utsträckning. Bilförsäljaröverklassen i Täby är en verklighet. Men det är inte den enda verkligheten (uppenbarligen, och relaterat till detta kan Reinfeldts åttaåriga klasskamp näppeligen ignoreras. Finns det parallellsamhällen (och det gör det – det är det ökade klyftor och ett klassamhälle innebär, bl a) så har de inte uppstått ur intet. *hint hint*).

Att SvD väljer de områden de väljer har säkerligen både med omedveten rasism och klassförakt att göra (och jag väljer att kalla den omedveten eftersom jag inte tror att Gudmundsson sitter och heilar loss på redaktionens toalett – jag tror inte att han medvetet hatar eller föraktar) men varför ETC inte väljer att inkludera även de områden som DE tar upp i begreppet förort (för att på så sätt tömma det på sin etniska beståndsdel), eller med några rader väljer att kritisera begreppet som sådant förstår jag inte. Måhända är man lite fångad i både herrefolkets diskurs, såväl som sin egen motdiskurs. Eller så gör jag i vanlig ordning en höna av en fjäder.

Elegy and dirge

The cat died recently. Or rather, we killed him. He was sick. Got very sick. Pretty sudden. Probably cancer. So he died. Or rather, we killed him. I killed him.

Went through some old notes the other day. Found something I had written the last time a cat died. Years ago. Ten years ago. Maybe more? Or less? I don’t know. I have a weird relationship with time. Anyway, it was better than I remember it. The text, that is.

I saw it the moment it happened
the moment that passed
Your eyes filled with panic
and then filled with nothing
the moment you stopped being
and turned into spoiled meat
Our days of pain gone
and now multiplied
then:
your muscles relaxed
the silly smell
the sudden undignified humor
in that impersonal room
your body stiffening and
your eyes not closed, drying
then:
your little body
turned into a little ash
in a brown paper bag
in a decomposable, biodegradable urn
(how practical)
and your new existence
as decoration in a bookshelf
How morbidly beautifully loving.

A little something on privilege, or what the fuck do you know about my life?

I am in no way blind to the fact that we live in a society based on power, structures, hierarchies, (man made) differences etc. But the thing is that I am, in some respects. As are all of us. Things, privileges, oppression, differences have been internalized and created in all of us, affected our vision.

Self-evident platitudes, you say. Clichés. Yes, of course. To an extent. Nonetheless, there is something more in it. I am here reminded of Spivak’s phrase “Unlearning one’s privilege as one’s loss” (and don’t worry, I am not going to pretend that I have some sort of general, or even specific, grasp of anything related to Spivak. I am merely hoping that the little I think I have understood isn’t totally misrepresented by me.).  As I have understood the term it means that my privileges as (in this case) a white, heterosexual, northern European, more-or-less middle class male have not only given me something but taken something from me – my view of the world is skewed (“…därigenom också förstå vilken kunskap om världen som privilegierna har berövat en, och vad som man inte varit förmögen att känna igen som kunskap. För en privilegierad position innebär inte enbart fördelar…”) . And it is a hell of a job to find out how and where. I can’t, literally and metaphorically, trust my eyes in a lot of cases, as this lense that has been placed before me is the way I think the world is, the way I think. How am I to know when I am seeing something else, as I am never outside of my privileges (even if I were to physically be transformed into someone else, I would still be me with my history, and my experiences in this new body would then in a way not be the experiences of for example a black woman. Which doesn’t mean that the experience as such wouldn’t be good or that it would be false.)? History and the world have robbed me of something, and I cannot know what. Likewise, it has robbed you of something, whoever you are.

The thing here is that this often makes me curious about the sort of dichotomy some people make between the privileged and the non-privileged. In this day and age of intersectionality, I find that there’s often an interesting lack of intersectionality. People are privileged and need to simply smart up (use their “empathy” as someone said, as if empathy is some sort of platonic thing, existing outside of the social relations that we are (all) in), the other side is allowed to be a multitude of individuals, sexualities, ethnicities etc (there’s a risk of some sort of atomism in all this that makes me wary. But then again, can I trust myself?). I find it interesting that the “enemy” in this way can be reduced to just a few characteristics , although I understand that these characteristics are what identifies the problem, so to speak. But I also think that it in itself can skew the vision of those that use it, that it can lead them to false conversions. On the other hand, I have a feeling that the place of the non-privileged can (at least) be felt as quite reductive.

This leads me to another dichotomy, which is that according to it people are either privileged or non-privileged and that the privileged are, because of their privileges, blind to the world, while those without privileges sees the world straight (at the same it is at times insinuated (or that’s my interpretation) that the privileged are not blind at all, but only choses to act it). The solution here is often that the privileged should “check their privileges”, as if that is something that could just be done, you know. The result also seems to be that the experiences of those who are privileged never really count as those experiences are always a result of privileges, while to experience something as unprivileged is to experience a truth, as a truth. Which it of course is not, as both positions are artificial (given, of course, that one does not hold that there are fundamental (biological?) differences between people). Pain, hardship, persecution, subjugation is destructive. For all involved. And is there an escape? Hardly for individuals. We are all a part of this pathetic play. There is no outside. So don’t you judge me.