Politik

Donald Trump och Marknaden

Jag har tänkt lite på Donald Trump och hans beteende kopplat till nyliberala teorier om marknaden idag. För nyliberaler fungerar marknaden (om man accepterar Mirowskis forskning på området) inte som den gör för klassiska liberaler, dvs som en effektiv fördelningsmaskin. För nyliberaler är marknaden i första hand en informationsprocessor och, enligt mig och lite grövre, en sanningsproducent. Enligt nyliberal är människor för dumma för att kunna förstå saker utanför sin omedelbara horisont, varför allt måste utsättas för någon form av marknadsprocess. I denna marknaden processas information och liknande (man talar t ex om “the market of ideas”) och de idéer som s a s blir framgångsrika på den här marknaden (som naturligtvis enligt deras definition är fri) är de som är rätt, så långt vi kan veta. Det faktum att de alltså tagit sig såhär långt är i sig ett bevis på deras sanningshalt. Liknande är det för nyliberaler när det gäller allt – eller det borde åtminstone vara det om inte den där jävla såssestaten la sig i och tyckte att det finns eller borde upprättas definitioner på sanning eller kvalitet som står utanför marknadsprocessen.
 
Vad har detta med Trump att göra? För Trump är skillnaden mellan “winners” and “losers” av yttersta vikt – han har inte hårdhänt roffat åt sig pengar för att han vill bli rik, han har gjort det för att bevisa att han är en vinnare. “I’ts a way of keeping score” som han själv uttryckt det. Detta kopplat med nyliberalismens brist på någon form av syn på sanning, rätt, och fel som frikopplad från marknadsprocessen gör att för honom finns det inget utomstående sätt att värdera sin insats – med mer än att han vinner. Och det faktum att han vinner, dvs lyckas på den politiska marknaden, är i sig beviset på att han har rätt, oavsett hur han kommer dit.

En värld utan reklam

Det intressanta i den här artikeln är inte bilderna på Nordkorea utan hur konstigt och obehagligt författaren tycker att en stadsbild utan reklam är, som att det bryter mot någon naturlag. Författaren förefaller t o m lättad över att stöta på propagandaplakat, emedan det ändå är något denne känner igen. Vilket ju är lite roligt eftersom det underliggande argumentet ju är typ “allt utan dunderkapitalism är Nordkorea” (alltså en variant av den vanliga ‘kritiken’ man som något till vänster oftast får utstå: “men flytta till Sovjet då!”), men här möts författaren av en unheimlich känsla (a la Freud) när han möter propagandan. Han möter reklam och blir lättad, men det är HELT FEL sorts reklam. Mycket lustigt. Nästan som att man tänker att författaren försöker propagera för mindre reklam genom att reagera så kraftigt på bristen på reklam.

Konst och nyliberalism

Johan Lundgren har ju tydligen i vanlig ordning begått en debattartikel där socialismen utpekas som den största samhällsfaran sen socialismen. I det här fallet är det tydligen ett gäng röda teaterapor som är problemet. Athena Farrokzhad ger lite svar på tal och säger i stort sett att skälet till att det finns en aning socialism på Sveriges scener är för att Johan Lundberg inte behagat starta ett eget teatersällskap och att han (och andra nyliberaler) inte gör det för att det, du vet, inte finns så mycket pengar att hämta i att pyssla med tolkande dans så skyll er själva. Andres Lokko framför en annan, nästan motsatt kritik: han hävdar att det inte alls finns någon brist på borgerlig, konservativ, nyliberal teater. Sveriges musikalscener svämmar över av t ex “den musikaliskt välkammade och välsjungande amerikanska entreprenörspropagandan i Jersey Boys“, “The Producers som även den utspelar sig i en patriarkal och ytterst framgångsrik entreprenörsmiljö”, “den klassiskt konservativa mansdrömmen Rivierans guldgossar på Växjö konserthus och den kristdemokratiska pamflettpjäsen Bröllop i kikar’n“, för att inte tala om “The full monty i Falkenberg – ett alltid lika mäkta populärt drama om friställda arbetare som tar sig i kragen och börjar tillverka pornografiska kalendrar. Tillgång och efterfrågan! Allt efter marknadens villkor! Och det bästa med alla dessa nämnda föreställningar? Intäkterna hamnar så gott som uteslutande och oavkortat i enskilda privata fickor: de går till lokala riskkapitalister, redan etablerade producenter och fastighetsägare.” Lokko gör här, roligt nog (och precis som Lundberg (om än lite grövre), för övrigt, vilket Farrokzhad påpekar), en marxistisk ideologianalys.

My own two cents:

Teatern, och “kulturen” i allmänhet, är vänstervriden för att högern av idag, emedan den rakt över brädet givit upp inför nyliberalismen, är oförmögen att producera konst öht. Det den kan producera är underhållning, emedan enda sättet som nyliberalen kan tänka sig att samhället bör influeras är via marknadssituationer, och enda sättet att avgöra om man därvidlag lyckats är att se hur det ser ut på intäktssidan. Höga intäkter=marknaden har godkänt värdet av den produkt man har skapat. Konst funkar inte riktigt så.

Vilket inte är samma sak som att säga att folk högerut inte kan producera stor konst. Hamsun var fantastisk, Pessoa, Mishima, Junger och von Heidenstam lika så, och idag kan väl någon form av grundläggande men hänsynslöst intellektuellt nyfiken och ärlig konservatism sägas representeras av Cormac McCarthy.  Värt att tillägga är att dessa herrar alla var och är något annat än nyliberaler. Men i Sverige är borgerligheten och högern i allt väsentligt nyliberal. Vilket jag tänker hör ihop med att svenska kapitalister på många sätt är sånna jävla sossar.

Om Gud

Jag har spenderat viss tid med att läsa Philip Mirowski’s Never Let A Serious Crisis Go To Waste – How neoliberalism survived the financial meltdown. Det är förståeligt om man misstänker att detta är någon form av katastrofporr dolt av en hinna av analys, men så är icke fallet. Snarare är det en oerhört grundlig genomgång av nyliberalismens framväxt som ideologi, diskurs och (faktiskt) organisation. Den gör på ett mycket grundligt sätt klart på vilka sätt nyliberalismen skiljer sig från både den klassiska liberalismen, ‘libertarianismen’, ‘anarko’kapitalismen, neoklassisk ekonomi och andra, liknande idéströmningar. Jag ska inte gräva ner mig för mycket i det, utan rekommenderar er att titta/lyssna på den här intervju istället, samt att läsa boken, naturligtvis.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan om hur nyliberaler, men Hayek i spetsen, naturligtvis, betraktar marknaden som en gigantisk informationsprocessor. Alltså, marknaden (den där stora, uråldriga, genom alla tider konstanta, som de påstår existerar, alltid har existerat och alltid kommer existera) är först och främst inte ett sätt att allokera resurser på ett effektivt sätt, utan ett sätt att, eftersom allting är eller bör vara del av marknaden, se vad som ska eller bör göras. Människan besitter ju inte den kunskap som behövs om detta, och den kunskap hon besitter löper alltid risk att vara felaktig. Följaktligen inte bara är, utan bör människan vara ignorant. Det är ju så att hon inte ens ska försöka förutspå vad hennes handlingar på marknaden kan få för extra effekter i form av t ex påverkan på samhället, eftersom hon ändå inte kan veta detta. Människan bör handla på marknaden, och marknaden sköter resten, mycket kort och grovt generaliserat. Min egen åsikt, har jag upptäckt, ligger nära Mirowskis, även om jag skulle uttrycka den mycket annorlunda (Mirowski är ju trots allt lite mer av ett proffs än vad jag är). Marknaden sitter inte inne på någon sanning eller någon kunskap. Marknaden är en reifikation av en samling av typer av mänskliga beteenden och tillfällen när dessa beteenden utförs. Det som händer på marknaden är att olika ‘sanningar’ konkurrerar mot varandra. Några av dessa vinner. Inte i egenskap av att vara sanna eller att vara rätt, utan helt enkelt i egenskap av att vara vinnare. Marknaden innehåller, om den innehåller något alls, människors rädslor, förhoppningar, önskningar, ideologiska antaganden (i Gramscis och Althussers mening) osv. Marknaden är ett ekonomisk pöbelvälde. Men nu var det inte heller det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva om Gud. Nyliberalismens förhållande till marknaden påminner mycket om det förhållande till Gud som Weber påstår att kalvinister har. Deras version av kristendomen baseras i stort på predestinationsläran, alltså att Gud är allsmäktig och eftersom Gud är allsmäktig är även allt förutbestämt. Det finns ingen fri vilja, inga fria val. Enligt Weber fick kalvinisterna lite problem med att leva med det här, förståeligt nog. Som ett psykologiskt försvar ska de ha börjat betrakta den framväxande rikedom de skapade sig som ett tecken på att Gud trots allt älskade dem, att de i hans ögon var speciella emedan han hade utvalt dem till att åtminstone få ett liv med materiella möjligheter. Men vari ligger likheterna med nyliberalismen? Såhär. En fullständigt maktlös människa bedömer sitt förhållande till Gud/marknaden efter sitt ekonomiska värde. Rik=älskad av Gud/marknaden, som vi som dödliga människor egentligen inte kan, och inte bör, veta något om. Skillnaden ligger väl i att för kalvinister var den slutsatsen något av en känslomässig reaktion för att stå ut med predestinationsläran, medan den för nyliberaler är själva kärnan i den egna tron och övertygelsen. Genom att vara framgångsrik på marknaden har du ett större värde och har mer rätt, eftersom det enda som processar information på ett sätt som alltid är över och bortom människan är marknaden (allt bör ut på marknaden för att dess sanningshalt och existensberättigande ska kunna prövas), och marknaden signalerar hur nära sanningen och utvaldheten man är genom att utdela framgång, i form av t ex. pengar. Du är alltså bevisligen närmre sanningen och mer in tune med sakernas tillstånd än de som lyckas sämre. *insert hippiesnack om att känna av universums vibrationer* Sola fide.

Det är ju för övrigt rätt roligt hur Hayke et al kunde hävda att det inte gick att ha någon egentlig kunskap om något större än den egna individen (och inte ens den), men ändå kunde hävda att marknaden är ett transhistoriskt fenomen (vilket känns som en i sammanhanget väldigt stor kunskap). Det är ju för övrigt ännu roligare, som jag tror att Milton Friedman faktiskt också påpekade, att Mont Pelerin-sällskapet inte bara kunde utan borde ingripa för att hjälpa marknaden. Man tänker att den som historiens och samhällenas primus motor borde klara sig utan sällskapets närmast bolsjevikiska intervention, och man ställer sig även frågande till hur interventionistiska stater alls kunde uppstå. Men det är en fråga för en annan dag.

Om begrepp

“Och när miljonprogramsområden namedroppas hos SvD så ignorerar man gärna de andra områdena som nämns i rapporten. Exempelvis farliga Täby, kriminella Åkersberga och snuthatande Nynäshamn. Varför? De kanske inte fick plats i texten. Eller så skulle skribenterna vara tvungna att nyansera sin världsbild. Att misstro mot polis inte alltid är automatiskt lika med ”förort”.”

Jag tycker att man gör en miss i kritiken här, en miss som är lite konstig, och det är hur man använder begreppet “förort”. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är, i min mening, väldigt mycket förort (och väldigt mycket parallellsamhällen), må vara att de även är egna kommuner. Stockholm som ekonomiskt, kulturellt och socialt centrum gör det svårt för vilken ort som helst (oavsett månghundraårig självständig historia) att vara något annat än en förort. Det är nära nog något centre/periphery över det (begrepp som kanske känns igen från studier av postkolonialismen, etc). Det krävs en väldigt egen tyngd av en ort i närheten av Stockholm för att den inte ska fungera som en förort till just Stockholm, en tyngd eller förankring som måste stå på ett flertal egna ben (ekonomiska, sociala, infrastrukturella, kulturella) för att Stockholms gravitation inte ska dra orten till sig.

Det ETC-texten alltså inte märker, antingen pga en liten översikt eller på grund av någon egen form av internaliserad rasism (även om det begreppet kanske appliceras lite väl våldsamt av mig – citationstecknen kring “förort” signalerar ändå medvetenhet om att begreppet i sig snarare är a signifier that signifies nothing), är alltså hur man själv väljer att använda begreppet förort. (“Förort” är en chimär, en illusion som används för att “beskriva” vissa områden, i från vissa synvinklar)”Förort” är Rinkeby och Rosengård, Husby och Hammarkullen. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är inte förort, det är andra områden.

Så, om vi nu accepterar min tes att Täby, Åkerberga och Nynäshamn visst går att räkna som förorter, vad är skälet till att SvD väljer att nämna de förorter de gör, och vad är skälet till att ETC bekräftar det valet genom att själva i någon mån dela upp områdena? Etnicitet och klass. Här ska vi minnas att det inte handlar om vilken eller vilka etniciteter som faktiskt är dominerande i de här områdena utan vilka man uppfattar är dominerande, vilka man ser framför sig när man uttalar namnen Täby och Rosengård. Hur verkligheten ser ut är mindre viktigt. We’re dealing in illusions here. För att lägga sten på börda kan vi konstatera att det i de här sammanhangen finns två etniciteter: svensk och annan. Dessa etniciteter sammanfaller även med de klasser man inbillar sig dominerar dessa områden: ett spektrum av svensk (övre) medelklass (tangerande någon form av framgångsrik arbetarklass – ni vet, hantverkare) mot utomeuropeiskt trasproletariat. Poängen, om jag har någon, är alltså att dessa områden ur många både för sammanhanget irrelevanta och relevanta aspekter är lika mycket förorter som de SvD väljer att nämna. De är det på många sätt rent tekniskt (alltså hur de fungerar, dvs som pendelorter till Stockholm, som människoförvaring till Stockholms arbetsmaskineri) och de är det uppenbart på andra sätt också (områden med stort utsatthet, med en ignorerad och eftersatt arbetarklass etc, osv). Förvisso inte i samma utsträckning. Bilförsäljaröverklassen i Täby är en verklighet. Men det är inte den enda verkligheten (uppenbarligen, och relaterat till detta kan Reinfeldts åttaåriga klasskamp näppeligen ignoreras. Finns det parallellsamhällen (och det gör det – det är det ökade klyftor och ett klassamhälle innebär, bl a) så har de inte uppstått ur intet. *hint hint*).

Att SvD väljer de områden de väljer har säkerligen både med omedveten rasism och klassförakt att göra (och jag väljer att kalla den omedveten eftersom jag inte tror att Gudmundsson sitter och heilar loss på redaktionens toalett – jag tror inte att han medvetet hatar eller föraktar) men varför ETC inte väljer att inkludera även de områden som DE tar upp i begreppet förort (för att på så sätt tömma det på sin etniska beståndsdel), eller med några rader väljer att kritisera begreppet som sådant förstår jag inte. Måhända är man lite fångad i både herrefolkets diskurs, såväl som sin egen motdiskurs. Eller så gör jag i vanlig ordning en höna av en fjäder.

My prejudices always get the best of me, eller, ett sorgetal över hipstern.

Johan Ehrenberg publicerade idag en text vid namn “till hipsterns försvar” och som handlar om just det. Grundtanken är att det inte är något fel på Söder, bara att folk har pengar råd att leva ett varierat liv där, samt att hipsters inte finns. En bidragande faktor till att Ehrenberg valde att skriva den här texten verkar vara att alltför många har utvecklat ett generaliserande förakt för söders förkärlek för avancerade hamburgare, komplicerade kaffedrycker, hanverksmässiga korvar och jeans och small batch-IPA. Och fine. Jag tycker själv att det är rätt fånigt att angripa folks intressen (trots att jag själv i en foodcourt valde att gå till det som mest såg ut som en sunkig kedja eftersom jag dömde ut hamburgerstället (och dess klientel) i samma lokal som nyborgerligt hipstriga (för att inte tala om min hatkärlek till Beijing 8)). Jag gillar IPA och mikrobryggerier. Jag gillar dyra och svåra jeans. Jag gillar att laga chili. Jag spenderar ohemult mycket tid och pengar på mitt hår. Ibland har jag skägg. Jag har jämt retroglasögon, och väldigt ofta retrosneakers. Jag har ingen såndär fånig cykelkeps, men ni fattar.

Men. Problemet är inte intressen eller att folk har dem. Problemet är rotat i klass och appropriation. Det jag alltså helt kort säger är: är det ens möjligt för hipstern att uppskatta de saker de påstår sig gilla? Låt mig rota lite i det här:

1. Appropriation: Kort sagt, att man gör andras vanor och särdrag till sina egna. Som George Lipsitz tar upp behöver inte detta vara något negativt då det kan fungera som en form av strategisk antiessentialism, alltså det kalkylerade användandet av ett kulturuttryck som inte finns inom den egna kulturen för att på så sätt definiera sig själv och sin (nya) grupp. Fine. Det kan fungera som en förenande, positiv kraft. Men, som wikiartikeln säger: “However, as Lipsitz argues, when the majority culture attempts to strategically anti-essentialize themselves by appropriating a minority culture, they must take great care to recognize the specific socio-historical circumstances and significance of these cultural forms so as not to perpetuate the already existing, majority vs. minority, unequal power relations.” Detta behöver dock kvalificeras något. För det första vill jag mena att när man pratar om “majority culture” så kan man  i det här fallet inte prata om en kultur som enbart är numerärt överlägsen. i det här fallet så måste vi prata om en kultur som tillhör, eller är sprungen ur, en klass som är om inte numerärt överlägsen så i alla fall kulturellt och ekonomiskt dominerande samt ser det som självklart. Här ser vi lite av problemet. Att hipsterns klassmässiga ursprung har givit denna idéen om att den har rätt. Den har, i ett fall som ligger mig nära om hjärtat, helt plötsligt rätt att gilla black metal. Rätt att helt plötsligt bära Burzumtröja utan att drabbas av några av de negativa konsekvenser som har drabbat folk som gjort det i 15 års tid. Rätt att helt plötsligt tycka lite vad den vill om black metal. Rätt att smeta ut sina värderingar över det. Rätt att påstå att den spelar det, helt utan hänsyn till den redan existerande kulturen och traditionen. Kort sagt, det blir ett konsumerande av kultur, kultur som ofrånkomligen förändras av den självcentrerade klass som någonstans tror att den har rätt att delta på sina villkor bara genom att finnas. Vi kan ta andra exempel: hur många tror att sushikockar i japan känner att Akki (som jag älskar) respekterar deras tradition och hantverk. Eller, helt plötsligt är det skitinne med långkok (för att hipstern har råd och tid att vara hemma med en maträtt i åtta timmar), långkok som förut var något man pysslade med för att dom där billiga köttbitarna som var det enda kött man hade råd med skulle gå att äta överhuvudtaget. Musik är inte bara musik. Matlagning är inte bara matlagning. De existerar i sociala kontexter. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis tycker att hipster ba stövlar in och pissar loss på saker jag älskar – saken är den att i någon mån kan de inte undvika att göra det, oavsett uppsåt.

2. Men varför eftersträvar hipstern så mycket krångliga och gammeldags saker? Autencitet. Andra kulturer, äldre kulturer, andra klasser uppfattas som några som sitter inne på något verkligt, som är något verkligt, något autentiskt. Hipsterns medelklassbakgrund gör att den inte är säker på vad den är eller att den finns. Den osäkerhet som medföljer en position mitt emellan två på sina olika sätt dominerande klasser (som smörjmedel, ska vi inte glömma), mellan fågel och fisk, gör sitt till. Även den form av ekonomiska position som hipstermedelklassen ofta sitter på (“… de som tjänar mest jobbar med media och reklam och fungerar som skrivande tjänstefolk åt den rika makten som finns inne i city.”) måste ju göra sitt till (Obs att jag inte påstår något så dumt som att man bara känner till verkligheten om man stått vid löpande bandet. Det jag menar är att om man dagligen jobbar med att de facto forma verkligheten måste det någonstans i en finnas ett litet väsen som är smått panikslaget över den här uppenbara bristen på förankring.). Vad gör man? Man gör det man KAN göra, man gör en av de sakerna ens klass är till för: man konsumerar. Man konsumerar symboler för autencitet. Man köper dyra jeans som är replikor av de tidiga 501orna och uppskattar selvagen (det är inte längre en byxa man arbetar i, det är en symbol för mitt egen fantasi om mig själv som kanske någon form av amerikansk arbetare) och man njuter av kvalitén (men vad ska du ha den till?), man stoppar sin egen korv för att åtminstone få göra något själv, med sina egna händer (men inte är det billigt inte, vare sig i tid eller pengar), man gör sina långkok, man äter hamburgare som kostar mer än en familjemåltid och tar lika lång tid att laga (never mind att hamburgare alltid varit slit- och slängmat) och så vidare. Naturligtvis inser man någonstans det löjliga i det här. Man inser på något plan att det man approprierar blir en del av den nya kontexten väldigt snabbt – det blir något väldigt medelklass med surdeg, selvage och hemmagjorda korvar. De är ju, och blir, en del av (och jag ber om ursäkt för översättningen) det hyperverkliga. Det är även det jag menar är svaret på frågan “är det ens möjligt för hipstern att uppskatta de saker de påstår sig gilla?”

Här kommer vi möjligtvis in på normcore – där den här jakten på det genuina har synliggjorts å det extremaste. Synliggjorts, men inte avslöjats, eftersom den ganska snabbt blev en del av konsumtionsmönstret. Men, här vid det extremaste fallet av hipsterism vill jag citera en för mig helt okänd internethjälte (dock att jag misstänker att en Göteborgshipster och en Söderhipster är lite av två olika fenomen): 

Tycker det är så mysigt att “normcore” börjar bli ett begrepp på riktigt. Urbana unga vuxna som hänger upp sina supreme-kepsar och charmigt mönstrade kläder för att se ut och känna sig som “verklighetens folk” enligt den mest Bert Karlssonska definition som finns. Limited edition sneakers får bli foppatofflor, stuprören MacGordon jeans från Dressman, den fräcka amerikanska burgaren man gjort från grunden med surdegsbuns och egen bbq-sås blir kålpudding, kokt potatis och brunsås. Det sköjs ner med en blaskig pripps istället för Brew Dogs nya Cascadian dubbel-black IPA. Mello är plötsligt bra igen, och varför inte gå till Harrys istället för Yaki-Da som omväxling?
Men varför sluta där?
Lajvet kan ju fortsätta ännu längre än så. Varför inte lajva att jobba i vården, med delade turer, trötta ryggar och osäkra anställningar?
Varför gå ut på krogen när man kan uppleva det spännande nattlivet från BAKOM disken på McDonalds, med brännsår från stekfettet, det är ju fan som att få BETALT för att stå backstage!
Ännu hellre, varför inte flytta ut i förorten för att man inte är attraktiv på bostadsmarknaden, skaffa barn men skiljas åt över ständiga bråk om pengar och att han dricker för mycket och inte lyfter ett finger hemma. Så kan man vända på varje krona de sista två veckorna i månaden men vara kungen eller drottning när lönen äntligen kommer, i en ledig natt, för att döda känslan av att man aldrig kommer någon annanstans.
Vi kan ta det ännu längre, varför inte hitta en riktigt läcker normcorelya i en Värmländsk bruksort där bruket lagt ner, husen säljs ut för struntsummor och de hålögda invånarnas föredragna rusmedel långsamt med säkert byts ut från hembrännd sprit till amfetamin.
Känner att detta verkligen är en festlig trend som börjar ta fart, och väntar spännt på nästa stora hype, varför kan inte blackface göra comeback på bred front fast “ironiskt”, då är det ju inte rasism!
Era urinstrålar från Majorna rinner hela vägen ner till min hembyggd och träffar mina kvarvarande vänners, deras utarbetade och förtidspansionerade morsors, alkoholiserade ensamma farsors och arbetslösa och framtidslösa syskons ansikten. Tack för att ni i alla fall erkänner att vi existerar!

 

Ett litet PS eller aber – jag hoppas ni inser hur mycket jag ändå brottas med mina spår av hipsterism. Jag hoppas att ni även inser att även om det jag säger kan verka giftigt så är det inte en kritik av vare sig individer eller ens av en klass – hipstern och medelklassen spelar den enda roll den kan spela i det här samhället och systemet. Denna jakt på intressen och autencitet är snarast ett tecken på någon form av friskhet och en jakt på något annat och något verkligt. Tyvärr är det ouppnåeligt.

Och ja, att demonstrativt dricka snutkaffe eller skitlager eller hellre äta Santa Maria-tacos är naturligtvis skitfånigt, och även det ett utslag för ett visst klassförakt (som att någon egentligen skulle kunna undkomma den overkliga sits konsumerismen och kapitalismen har satt oss i).

Eftersom jag inte orkar bråka på facebook

Person X lägger upp följande länk och skriver:

Internationella kvinnodagen infaller som bekant imorgon. Då kan det vara värt att minnas den absurda retorik som brukar förekomma inom svenskt (o)rättssystem och på andra håll via denna muntration kring ett allvarligt problem.

Person Y svarar:

Det “allvarliga problemet” går bara att få bort med tekniker som skulle få Stasi att blekna. Vill folk det, eller gillar de att ha ett sår att peta i som aldrig läker?

Det jag skulle vilja svara, if I were up to the fight:

Vad är det allvarliga problemet i det här fallet? Att så få döms för våldtäkt eller att det finns en diskurs som skapar misstro mot de som anmäler? Personligen bedömer jag det senare vara fallet, alltså att det är attityderna kring den utsatte som är av värde här, inte de kring den som utsätter. Det går säkert att dra paralleller till åtgärder som implementerats av samhället på andra sidan den antifascistiska skyddsvallen, men jag misstänker att dessa åtgärder (som jag definierar dem baserat på min definition av problemet) redan är, som alltid, applicerade och implementerade, men måhända med mindre medvetenhet och tydlig ideologisk stringens än den DDR hade. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt, då det innebär att det s a s appliceras ‘av sig själv(a)’ än direkt påtvingas (hur man själv ställer sig till innehållet spelar naturligtvis också roll).

Ya’ll following my meaning? Alltså, till viss del anstränger jag mig ju för att låta som ett svin. Men även inte.

Tramsmaja

Sveriges kulturminister, som föredrar termen underhållning framför kultur (vilket väl redan där etablerar den intellektuella nivån) dömer ut Sven Wollters välgörenhetsprojekt eftersom Wollter är kommunist.

Hon har ju en poäng. Vi ska komma ihåg att pengar som samlas in av någon med någon form av åsikter bara kan användas för att främja de åsikter den personen hyser, för all framtid. Tycker någon nånting kommunistiskt blir ju alla pengar de någonsin rört automatiskt dåliga och går inte att använda till något annat än att återuppföra Berlinmuren och KGB.

Detta leder ju oss även till slutsatsen att Änglagårdfilmerna (för att inte tala om julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss!), som Wollter medverkat i, egentligen är ett förtäckt och närmast trotskistiskt sätt att via kulturinfiltration införa planekonomi i Sverige. Tecknen är tydliga. Snart är tjekan här. Usch och fy!