Swedish

Donald Trump och Marknaden

Jag har tänkt lite på Donald Trump och hans beteende kopplat till nyliberala teorier om marknaden idag. För nyliberaler fungerar marknaden (om man accepterar Mirowskis forskning på området) inte som den gör för klassiska liberaler, dvs som en effektiv fördelningsmaskin. För nyliberaler är marknaden i första hand en informationsprocessor och, enligt mig och lite grövre, en sanningsproducent. Enligt nyliberal är människor för dumma för att kunna förstå saker utanför sin omedelbara horisont, varför allt måste utsättas för någon form av marknadsprocess. I denna marknaden processas information och liknande (man talar t ex om “the market of ideas”) och de idéer som s a s blir framgångsrika på den här marknaden (som naturligtvis enligt deras definition är fri) är de som är rätt, så långt vi kan veta. Det faktum att de alltså tagit sig såhär långt är i sig ett bevis på deras sanningshalt. Liknande är det för nyliberaler när det gäller allt – eller det borde åtminstone vara det om inte den där jävla såssestaten la sig i och tyckte att det finns eller borde upprättas definitioner på sanning eller kvalitet som står utanför marknadsprocessen.
 
Vad har detta med Trump att göra? För Trump är skillnaden mellan “winners” and “losers” av yttersta vikt – han har inte hårdhänt roffat åt sig pengar för att han vill bli rik, han har gjort det för att bevisa att han är en vinnare. “I’ts a way of keeping score” som han själv uttryckt det. Detta kopplat med nyliberalismens brist på någon form av syn på sanning, rätt, och fel som frikopplad från marknadsprocessen gör att för honom finns det inget utomstående sätt att värdera sin insats – med mer än att han vinner. Och det faktum att han vinner, dvs lyckas på den politiska marknaden, är i sig beviset på att han har rätt, oavsett hur han kommer dit.
Advertisements

Om begrepp

“Och när miljonprogramsområden namedroppas hos SvD så ignorerar man gärna de andra områdena som nämns i rapporten. Exempelvis farliga Täby, kriminella Åkersberga och snuthatande Nynäshamn. Varför? De kanske inte fick plats i texten. Eller så skulle skribenterna vara tvungna att nyansera sin världsbild. Att misstro mot polis inte alltid är automatiskt lika med ”förort”.”

Jag tycker att man gör en miss i kritiken här, en miss som är lite konstig, och det är hur man använder begreppet “förort”. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är, i min mening, väldigt mycket förort (och väldigt mycket parallellsamhällen), må vara att de även är egna kommuner. Stockholm som ekonomiskt, kulturellt och socialt centrum gör det svårt för vilken ort som helst (oavsett månghundraårig självständig historia) att vara något annat än en förort. Det är nära nog något centre/periphery över det (begrepp som kanske känns igen från studier av postkolonialismen, etc). Det krävs en väldigt egen tyngd av en ort i närheten av Stockholm för att den inte ska fungera som en förort till just Stockholm, en tyngd eller förankring som måste stå på ett flertal egna ben (ekonomiska, sociala, infrastrukturella, kulturella) för att Stockholms gravitation inte ska dra orten till sig.

Det ETC-texten alltså inte märker, antingen pga en liten översikt eller på grund av någon egen form av internaliserad rasism (även om det begreppet kanske appliceras lite väl våldsamt av mig – citationstecknen kring “förort” signalerar ändå medvetenhet om att begreppet i sig snarare är a signifier that signifies nothing), är alltså hur man själv väljer att använda begreppet förort. (“Förort” är en chimär, en illusion som används för att “beskriva” vissa områden, i från vissa synvinklar)”Förort” är Rinkeby och Rosengård, Husby och Hammarkullen. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är inte förort, det är andra områden.

Så, om vi nu accepterar min tes att Täby, Åkerberga och Nynäshamn visst går att räkna som förorter, vad är skälet till att SvD väljer att nämna de förorter de gör, och vad är skälet till att ETC bekräftar det valet genom att själva i någon mån dela upp områdena? Etnicitet och klass. Här ska vi minnas att det inte handlar om vilken eller vilka etniciteter som faktiskt är dominerande i de här områdena utan vilka man uppfattar är dominerande, vilka man ser framför sig när man uttalar namnen Täby och Rosengård. Hur verkligheten ser ut är mindre viktigt. We’re dealing in illusions here. För att lägga sten på börda kan vi konstatera att det i de här sammanhangen finns två etniciteter: svensk och annan. Dessa etniciteter sammanfaller även med de klasser man inbillar sig dominerar dessa områden: ett spektrum av svensk (övre) medelklass (tangerande någon form av framgångsrik arbetarklass – ni vet, hantverkare) mot utomeuropeiskt trasproletariat. Poängen, om jag har någon, är alltså att dessa områden ur många både för sammanhanget irrelevanta och relevanta aspekter är lika mycket förorter som de SvD väljer att nämna. De är det på många sätt rent tekniskt (alltså hur de fungerar, dvs som pendelorter till Stockholm, som människoförvaring till Stockholms arbetsmaskineri) och de är det uppenbart på andra sätt också (områden med stort utsatthet, med en ignorerad och eftersatt arbetarklass etc, osv). Förvisso inte i samma utsträckning. Bilförsäljaröverklassen i Täby är en verklighet. Men det är inte den enda verkligheten (uppenbarligen, och relaterat till detta kan Reinfeldts åttaåriga klasskamp näppeligen ignoreras. Finns det parallellsamhällen (och det gör det – det är det ökade klyftor och ett klassamhälle innebär, bl a) så har de inte uppstått ur intet. *hint hint*).

Att SvD väljer de områden de väljer har säkerligen både med omedveten rasism och klassförakt att göra (och jag väljer att kalla den omedveten eftersom jag inte tror att Gudmundsson sitter och heilar loss på redaktionens toalett – jag tror inte att han medvetet hatar eller föraktar) men varför ETC inte väljer att inkludera även de områden som DE tar upp i begreppet förort (för att på så sätt tömma det på sin etniska beståndsdel), eller med några rader väljer att kritisera begreppet som sådant förstår jag inte. Måhända är man lite fångad i både herrefolkets diskurs, såväl som sin egen motdiskurs. Eller så gör jag i vanlig ordning en höna av en fjäder.

Stockholm C, III

I mitt arbete, som jag ärligt talat älskar, möter jag väldigt mycket folk. Det är för det mesta ett nöje, ibland helt hemskt och ibland bara väldigt… Konstigt. Annorlunda. Fel. Sorgligt.

Vi börjar från början.

I mitt arbete som guide på en av stadens större turistattraktioner tillika ‘museer’ (även om vi där inte gillar att applicera det ordet på arbetsplatsen) möter jag väldigt mycket folk. Väldigt mycket utländska turister, men även väldigt mycket svenska turister. De flesta är ett nöje att ha att göra med.

I mitt arbete möter jag väldigt många från väldigt många bakgrunder. Någonstans i mig, som en ryggmärgsreflex, ligger alltid en klassanalys. Jag ser nästan alltid det när jag träffar folk, på ett eller annat sätt. Klädsel, manér, dialekt. Självförtroende, attityd, blick.

I mitt arbete mötte jag idag två sorters kvinnor. Jag mötte naturligtvis fler kvinnor och flera sorters kvinnor än bara dessa två, men dessa två stack ut. I det ena fallet vältaliga kvinnor i medelåldern som gärna ville diskutera historia, pedagogik och andra ämnen med mig. Jag hade tid över så självfallet gjorde jag det. Vad diskussionen led framgick det mer och mer att om jag skulle placera in dem i ett klassmässigt fack så skulle de hamna något av de övre skikten av medelklassen. Välutbildade, välavlönade, vältaliga, fyllda av självförtroende. Förvisso imponerade av mina kunskaper, men de är tämligen ytliga (kunskaperna, that is) och låter bättre än de kanske är. Jag är förvisso en människa med rätt hög arbetsmoral och något av en nörd och besserwisser men jämfört med mina kollegor som har ett helt annat intresse, vana och en helt annan utbildning (jag ramlade in på det här lite på ett bananskal) är det inte så mycket att skryta med.

Senare på dagen mötte jag en annan sorts kvinnor. De var oerhört trevliga och lyssnade noggrant, men det var lite det som var problemet. Jag må låta som det största svinet någonsin nu, men min bedömning av dem var att de var från landsorten, att de sällan besökte storstan och att detta resmål (denna stad, denna plats) tedde sig rätt stort för dem, att de säkerligen må vara ytterst kunniga och kompetenta inom sina yrkesfält men inte särskilt högtubildade (på det där snobbiga och oproduktiva sättet som jag är det). De lyssnade noggrant på det jag sa. Noggrant och respektfullt. På ett sätt som verkligen påverkade mig. Jag försöker generellt sätt hålla mina visningar personliga och lättsamma – ämnet är genom våra ögon sett tämligen ofta något skrattretande – men i det här fallet så fick jag känslan av att det inte gick hem. Inte alls så att de på något sätt var dömande eller tyckte att jag betedde mig opassande (för det kan man ju också stöta på), inte alls så. Snarare som att det inte gick in att jag försökte skoja till det ibland. Som att jag skulle vara någon stor auktoritet på området, en auktoritet vars alla ord är kunskap som man måste respektera och insupa. Ta på allvar. Som att JAG var det. Läraren i folkskolan. Prästen. Här är vi i storstan och här är någon med ett viktigt jobb där man använder svåra ord som talar om något viktigt för oss. Bäst att lyssna. Bara lyssna. Vi har ingen vana av det här språket, så gör inget väsen ifrån dig. Stör inte. Visa respekt. Om du inte förstår så är det dig det är fel på, inte Experten som står där framme och världsvant orerar.

Jag hoppas jag hoppas jag hoppas att det är mig det är fel på och att det är något annat som spökade (trötthet, den relativt sena timmen) och inte någon tro på mig som Experten med stort E, den som på något sätt är essentiellt annorlunda. Jag är förvisso något av en expert på en del ämnen, men det är inte det som är frågan, utan det det gäller är den underdånighet jag anade mig till. Den gjorde mig ledsen och jag känner igen den i mig själv. Jag har arbetat med den och på många plan arbetat bort den sen tonåren, men jag känner den. Och att vi har ett samhälle där den finns, och att den gör det, som jag ser det, baserat på hierarkier (högt – lågt, center – periferi, storstad – landsbygd) gör mig väldigt nedstämd. Den här staden finns här för alla. Mitt jobb är inte att vara expert utan att ge dig en trevlig upplevelse. Jag är ingen expert att respektera utan ett välfriserat slan med talang för språk som halkat fram på ett bananskal hela livet.

EDIT: enligt en (mycket yngre) kollega framstår jag som auktoritär när jag guidar. WTF?

An Honest Days Work

“It is worth saying something about the social position of beggars, for when one has consorted with them, and found that they are ordinary human beings, one cannot help being struck by the curious attitude that society takes towards them. People seem to feel that there is some essential difference between beggars and ordinary ‘working’ men. They are a race apart–outcasts, like criminals and prostitutes. Working men ‘work’, beggars do not ‘work’; they are parasites, worthless in their very nature. It is taken for granted that a beggar does not ‘earn’ his living, as a bricklayer or a literary critic ‘earns’ his. He is a mere social excrescence, tolerated because we live in a humane age, but essentially despicable.

Yet if one looks closely one sees that there is no ESSENTIAL difference between a beggar’s livelihood and that of numberless respectable people. Beggars do not work, it is said; but, then, what is WORK? A navvy works by swinging a pick. An accountant works by adding up figures. A beggar works by standing out of doors in all weathers and getting varicose veins, chronic bronchitis, etc. It is a trade like any other; quite useless, of course–but, then, many reputable trades are quite useless. And as a social type a beggar compares well with scores of others. He is honest compared with the sellers of most patent medicines, high-minded compared with a Sunday newspaper proprietor, amiable compared with a hire-purchase tout–in short, a parasite, but a fairly harmless parasite. He seldom extracts more than a bare living from the community, and, what should justify him according to our ethical ideas, he pays for it over and over in suffering. I do not think there is anything about a beggar that sets him in a different class from other people, or gives most modern men the right to despise him.

Then the question arises, Why are beggars despised?–for they are despised, universally. I believe it is for the simple reason that they fail to earn a decent living. In practice nobody cares whether work is useful or useless, productive or parasitic; the sole thing demanded is that it shall be profitable. In all the modem talk about energy, efficiency, social service and the rest of it, what meaning is there except ‘Get money, get it legally, and get a lot of it’? Money has become the grand test of virtue. By this test beggars fail, and for this they are despised. If one could earn even ten pounds a week at begging, it would become a respectable profession immediately. A beggar, looked at realistically, is simply a businessman, getting his living, like other businessmen, in the way that comes to hand. He has not, more than most modem people, sold his honour; he has merely made the mistake of choosing a trade at which it is impossible to grow rich.

-George Orwell

My prejudices always get the best of me, eller, ett sorgetal över hipstern.

Johan Ehrenberg publicerade idag en text vid namn “till hipsterns försvar” och som handlar om just det. Grundtanken är att det inte är något fel på Söder, bara att folk har pengar råd att leva ett varierat liv där, samt att hipsters inte finns. En bidragande faktor till att Ehrenberg valde att skriva den här texten verkar vara att alltför många har utvecklat ett generaliserande förakt för söders förkärlek för avancerade hamburgare, komplicerade kaffedrycker, hanverksmässiga korvar och jeans och small batch-IPA. Och fine. Jag tycker själv att det är rätt fånigt att angripa folks intressen (trots att jag själv i en foodcourt valde att gå till det som mest såg ut som en sunkig kedja eftersom jag dömde ut hamburgerstället (och dess klientel) i samma lokal som nyborgerligt hipstriga (för att inte tala om min hatkärlek till Beijing 8)). Jag gillar IPA och mikrobryggerier. Jag gillar dyra och svåra jeans. Jag gillar att laga chili. Jag spenderar ohemult mycket tid och pengar på mitt hår. Ibland har jag skägg. Jag har jämt retroglasögon, och väldigt ofta retrosneakers. Jag har ingen såndär fånig cykelkeps, men ni fattar.

Men. Problemet är inte intressen eller att folk har dem. Problemet är rotat i klass och appropriation. Det jag alltså helt kort säger är: är det ens möjligt för hipstern att uppskatta de saker de påstår sig gilla? Låt mig rota lite i det här:

1. Appropriation: Kort sagt, att man gör andras vanor och särdrag till sina egna. Som George Lipsitz tar upp behöver inte detta vara något negativt då det kan fungera som en form av strategisk antiessentialism, alltså det kalkylerade användandet av ett kulturuttryck som inte finns inom den egna kulturen för att på så sätt definiera sig själv och sin (nya) grupp. Fine. Det kan fungera som en förenande, positiv kraft. Men, som wikiartikeln säger: “However, as Lipsitz argues, when the majority culture attempts to strategically anti-essentialize themselves by appropriating a minority culture, they must take great care to recognize the specific socio-historical circumstances and significance of these cultural forms so as not to perpetuate the already existing, majority vs. minority, unequal power relations.” Detta behöver dock kvalificeras något. För det första vill jag mena att när man pratar om “majority culture” så kan man  i det här fallet inte prata om en kultur som enbart är numerärt överlägsen. i det här fallet så måste vi prata om en kultur som tillhör, eller är sprungen ur, en klass som är om inte numerärt överlägsen så i alla fall kulturellt och ekonomiskt dominerande samt ser det som självklart. Här ser vi lite av problemet. Att hipsterns klassmässiga ursprung har givit denna idéen om att den har rätt. Den har, i ett fall som ligger mig nära om hjärtat, helt plötsligt rätt att gilla black metal. Rätt att helt plötsligt bära Burzumtröja utan att drabbas av några av de negativa konsekvenser som har drabbat folk som gjort det i 15 års tid. Rätt att helt plötsligt tycka lite vad den vill om black metal. Rätt att smeta ut sina värderingar över det. Rätt att påstå att den spelar det, helt utan hänsyn till den redan existerande kulturen och traditionen. Kort sagt, det blir ett konsumerande av kultur, kultur som ofrånkomligen förändras av den självcentrerade klass som någonstans tror att den har rätt att delta på sina villkor bara genom att finnas. Vi kan ta andra exempel: hur många tror att sushikockar i japan känner att Akki (som jag älskar) respekterar deras tradition och hantverk. Eller, helt plötsligt är det skitinne med långkok (för att hipstern har råd och tid att vara hemma med en maträtt i åtta timmar), långkok som förut var något man pysslade med för att dom där billiga köttbitarna som var det enda kött man hade råd med skulle gå att äta överhuvudtaget. Musik är inte bara musik. Matlagning är inte bara matlagning. De existerar i sociala kontexter. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis tycker att hipster ba stövlar in och pissar loss på saker jag älskar – saken är den att i någon mån kan de inte undvika att göra det, oavsett uppsåt.

2. Men varför eftersträvar hipstern så mycket krångliga och gammeldags saker? Autencitet. Andra kulturer, äldre kulturer, andra klasser uppfattas som några som sitter inne på något verkligt, som är något verkligt, något autentiskt. Hipsterns medelklassbakgrund gör att den inte är säker på vad den är eller att den finns. Den osäkerhet som medföljer en position mitt emellan två på sina olika sätt dominerande klasser (som smörjmedel, ska vi inte glömma), mellan fågel och fisk, gör sitt till. Även den form av ekonomiska position som hipstermedelklassen ofta sitter på (“… de som tjänar mest jobbar med media och reklam och fungerar som skrivande tjänstefolk åt den rika makten som finns inne i city.”) måste ju göra sitt till (Obs att jag inte påstår något så dumt som att man bara känner till verkligheten om man stått vid löpande bandet. Det jag menar är att om man dagligen jobbar med att de facto forma verkligheten måste det någonstans i en finnas ett litet väsen som är smått panikslaget över den här uppenbara bristen på förankring.). Vad gör man? Man gör det man KAN göra, man gör en av de sakerna ens klass är till för: man konsumerar. Man konsumerar symboler för autencitet. Man köper dyra jeans som är replikor av de tidiga 501orna och uppskattar selvagen (det är inte längre en byxa man arbetar i, det är en symbol för mitt egen fantasi om mig själv som kanske någon form av amerikansk arbetare) och man njuter av kvalitén (men vad ska du ha den till?), man stoppar sin egen korv för att åtminstone få göra något själv, med sina egna händer (men inte är det billigt inte, vare sig i tid eller pengar), man gör sina långkok, man äter hamburgare som kostar mer än en familjemåltid och tar lika lång tid att laga (never mind att hamburgare alltid varit slit- och slängmat) och så vidare. Naturligtvis inser man någonstans det löjliga i det här. Man inser på något plan att det man approprierar blir en del av den nya kontexten väldigt snabbt – det blir något väldigt medelklass med surdeg, selvage och hemmagjorda korvar. De är ju, och blir, en del av (och jag ber om ursäkt för översättningen) det hyperverkliga. Det är även det jag menar är svaret på frågan “är det ens möjligt för hipstern att uppskatta de saker de påstår sig gilla?”

Här kommer vi möjligtvis in på normcore – där den här jakten på det genuina har synliggjorts å det extremaste. Synliggjorts, men inte avslöjats, eftersom den ganska snabbt blev en del av konsumtionsmönstret. Men, här vid det extremaste fallet av hipsterism vill jag citera en för mig helt okänd internethjälte (dock att jag misstänker att en Göteborgshipster och en Söderhipster är lite av två olika fenomen): 

Tycker det är så mysigt att “normcore” börjar bli ett begrepp på riktigt. Urbana unga vuxna som hänger upp sina supreme-kepsar och charmigt mönstrade kläder för att se ut och känna sig som “verklighetens folk” enligt den mest Bert Karlssonska definition som finns. Limited edition sneakers får bli foppatofflor, stuprören MacGordon jeans från Dressman, den fräcka amerikanska burgaren man gjort från grunden med surdegsbuns och egen bbq-sås blir kålpudding, kokt potatis och brunsås. Det sköjs ner med en blaskig pripps istället för Brew Dogs nya Cascadian dubbel-black IPA. Mello är plötsligt bra igen, och varför inte gå till Harrys istället för Yaki-Da som omväxling?
Men varför sluta där?
Lajvet kan ju fortsätta ännu längre än så. Varför inte lajva att jobba i vården, med delade turer, trötta ryggar och osäkra anställningar?
Varför gå ut på krogen när man kan uppleva det spännande nattlivet från BAKOM disken på McDonalds, med brännsår från stekfettet, det är ju fan som att få BETALT för att stå backstage!
Ännu hellre, varför inte flytta ut i förorten för att man inte är attraktiv på bostadsmarknaden, skaffa barn men skiljas åt över ständiga bråk om pengar och att han dricker för mycket och inte lyfter ett finger hemma. Så kan man vända på varje krona de sista två veckorna i månaden men vara kungen eller drottning när lönen äntligen kommer, i en ledig natt, för att döda känslan av att man aldrig kommer någon annanstans.
Vi kan ta det ännu längre, varför inte hitta en riktigt läcker normcorelya i en Värmländsk bruksort där bruket lagt ner, husen säljs ut för struntsummor och de hålögda invånarnas föredragna rusmedel långsamt med säkert byts ut från hembrännd sprit till amfetamin.
Känner att detta verkligen är en festlig trend som börjar ta fart, och väntar spännt på nästa stora hype, varför kan inte blackface göra comeback på bred front fast “ironiskt”, då är det ju inte rasism!
Era urinstrålar från Majorna rinner hela vägen ner till min hembyggd och träffar mina kvarvarande vänners, deras utarbetade och förtidspansionerade morsors, alkoholiserade ensamma farsors och arbetslösa och framtidslösa syskons ansikten. Tack för att ni i alla fall erkänner att vi existerar!

 

Ett litet PS eller aber – jag hoppas ni inser hur mycket jag ändå brottas med mina spår av hipsterism. Jag hoppas att ni även inser att även om det jag säger kan verka giftigt så är det inte en kritik av vare sig individer eller ens av en klass – hipstern och medelklassen spelar den enda roll den kan spela i det här samhället och systemet. Denna jakt på intressen och autencitet är snarast ett tecken på någon form av friskhet och en jakt på något annat och något verkligt. Tyvärr är det ouppnåeligt.

Och ja, att demonstrativt dricka snutkaffe eller skitlager eller hellre äta Santa Maria-tacos är naturligtvis skitfånigt, och även det ett utslag för ett visst klassförakt (som att någon egentligen skulle kunna undkomma den overkliga sits konsumerismen och kapitalismen har satt oss i).

Simulacra & Peter Pan

Södermalm ger mig en underlig känsla av panik och flyktighet nuförtiden. Det har det förvisso nära nog alltid gjort, men livsförändringarna de senaste 2,5-3 åren har gjort det tydligare.
Dels har det naturligtvis att göra med att jag fått barn – jag är knappt där längre och när jag är där är det under tidspress, vilket gör att det blir lite överslag. Jag vill slå mig ner på ett fik eller en bar helt spontant men jag kan inte eftersom jag alltid har saker att göra, alltid någon som är viktigare. Vilket ju gör att jag vill ännu mer (det var en plåga att gå förbi lokalbaren under barnets första tid och under Sofias graviditet. Det sög i mig, lusten att sätta mig ned med en sunkig stöl bara för att – spelade ingen roll att klockan var åtta på morgonen hälften av gångerna.).

Men. Det har inte bara att göra med att jag har någon form av Peter Pan-komplex. Det har även att göra med att jag känner att den rörelse som Stockholm i allmänhet och Söder i synnerhet har varit en del av snart är
fullbordad. Gentrifieringen når sin peak. Det gamla Stockholm är bortrensat och jakten på det ‘autentiska’ är nu helt skild från verkligheten så till den milda grad att den och det snarare blir verklighet i sig.

Kort sagt så känns Söder som Kungsholmen. It’s been a long time in the making. Men jag saknar det ändå rätt ofta, nu sådär på ålderns höst.

EDIT: Sist på bollen, som vanligt.

Eftersom jag inte orkar bråka på facebook

Person X lägger upp följande länk och skriver:

Internationella kvinnodagen infaller som bekant imorgon. Då kan det vara värt att minnas den absurda retorik som brukar förekomma inom svenskt (o)rättssystem och på andra håll via denna muntration kring ett allvarligt problem.

Person Y svarar:

Det “allvarliga problemet” går bara att få bort med tekniker som skulle få Stasi att blekna. Vill folk det, eller gillar de att ha ett sår att peta i som aldrig läker?

Det jag skulle vilja svara, if I were up to the fight:

Vad är det allvarliga problemet i det här fallet? Att så få döms för våldtäkt eller att det finns en diskurs som skapar misstro mot de som anmäler? Personligen bedömer jag det senare vara fallet, alltså att det är attityderna kring den utsatte som är av värde här, inte de kring den som utsätter. Det går säkert att dra paralleller till åtgärder som implementerats av samhället på andra sidan den antifascistiska skyddsvallen, men jag misstänker att dessa åtgärder (som jag definierar dem baserat på min definition av problemet) redan är, som alltid, applicerade och implementerade, men måhända med mindre medvetenhet och tydlig ideologisk stringens än den DDR hade. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt, då det innebär att det s a s appliceras ‘av sig själv(a)’ än direkt påtvingas (hur man själv ställer sig till innehållet spelar naturligtvis också roll).

Ya’ll following my meaning? Alltså, till viss del anstränger jag mig ju för att låta som ett svin. Men även inte.

Tramsmaja

Sveriges kulturminister, som föredrar termen underhållning framför kultur (vilket väl redan där etablerar den intellektuella nivån) dömer ut Sven Wollters välgörenhetsprojekt eftersom Wollter är kommunist.

Hon har ju en poäng. Vi ska komma ihåg att pengar som samlas in av någon med någon form av åsikter bara kan användas för att främja de åsikter den personen hyser, för all framtid. Tycker någon nånting kommunistiskt blir ju alla pengar de någonsin rört automatiskt dåliga och går inte att använda till något annat än att återuppföra Berlinmuren och KGB.

Detta leder ju oss även till slutsatsen att Änglagårdfilmerna (för att inte tala om julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss!), som Wollter medverkat i, egentligen är ett förtäckt och närmast trotskistiskt sätt att via kulturinfiltration införa planekonomi i Sverige. Tecknen är tydliga. Snart är tjekan här. Usch och fy!

Stockholm C, I

Image

Stockholm C en timma innan det är dags att vara på jobbet. Det finns något postmodernt-demokratiskt över sådanahär ställen. Alla är lika främmande. Ingen är hemma, alla är här i egenskap av främlingar för varandra. Ingen relation stabiliseras, inget är menat att existera längre än väntetiden på ett tåg. Främlingskapet utjämnar. Allt detta övervakas av den förmenta eliten i SJ Lounge, som även geografiskt ligger en våning över resten. Och, spännande nog, under loungen ligger McDonalds som antagligen är det ställe här där de flesta känner sig någorlunda hemma.

Påminner mig naturligtvis även om Ezra Pounds “In a Station of the Metro”:

The apparition of these faces in the crowd;
Petals on a wet, black bough.