Month: November 2015

A short note on the criticism levelled at object-oriented ontology

Now, I know that there had been a certain amount of (dismissive) marxist critique of OOO that i, honestly, haven’t paid that much attention to. I know that Alexander Galloway (or was it Cole) made some weird argument saying that OOO basically amounted to commodity fetishism, and some other dude made the more interesting point that OOO is the philosophical result of the precarisation of academia. But as far as I know no one has made the argument that OOO is a reaction to the neoliberal self. What is one of OOO:s main points is that things have being and that things have an untouchable core, an essence that is truly theirs. No matter what an object do, what relations it enter in to, its essence is intact, untouched, unequivocally its own. Following chapter three of Mirowski’s Never Let A Good Crisis Go To Waste, we can see that the opposite is true for the neoliberal self. No stable self, no stable identity, nothing about the self that is not up for debate, that is not the subject or object of some market. In the face of the last 30 years of neoliberal onslaught of every aspect of (Western) society, is it strange that a philosophy that adamantely defends the existence of identity and self, that there is something that is me even though I don’t know what it is, has risen and gained prominence?

En värld utan reklam

Det intressanta i den här artikeln är inte bilderna på Nordkorea utan hur konstigt och obehagligt författaren tycker att en stadsbild utan reklam är, som att det bryter mot någon naturlag. Författaren förefaller t o m lättad över att stöta på propagandaplakat, emedan det ändå är något denne känner igen. Vilket ju är lite roligt eftersom det underliggande argumentet ju är typ “allt utan dunderkapitalism är Nordkorea” (alltså en variant av den vanliga ‘kritiken’ man som något till vänster oftast får utstå: “men flytta till Sovjet då!”), men här möts författaren av en unheimlich känsla (a la Freud) när han möter propagandan. Han möter reklam och blir lättad, men det är HELT FEL sorts reklam. Mycket lustigt. Nästan som att man tänker att författaren försöker propagera för mindre reklam genom att reagera så kraftigt på bristen på reklam.

Konst och nyliberalism

Johan Lundgren har ju tydligen i vanlig ordning begått en debattartikel där socialismen utpekas som den största samhällsfaran sen socialismen. I det här fallet är det tydligen ett gäng röda teaterapor som är problemet. Athena Farrokzhad ger lite svar på tal och säger i stort sett att skälet till att det finns en aning socialism på Sveriges scener är för att Johan Lundberg inte behagat starta ett eget teatersällskap och att han (och andra nyliberaler) inte gör det för att det, du vet, inte finns så mycket pengar att hämta i att pyssla med tolkande dans så skyll er själva. Andres Lokko framför en annan, nästan motsatt kritik: han hävdar att det inte alls finns någon brist på borgerlig, konservativ, nyliberal teater. Sveriges musikalscener svämmar över av t ex “den musikaliskt välkammade och välsjungande amerikanska entreprenörspropagandan i Jersey Boys“, “The Producers som även den utspelar sig i en patriarkal och ytterst framgångsrik entreprenörsmiljö”, “den klassiskt konservativa mansdrömmen Rivierans guldgossar på Växjö konserthus och den kristdemokratiska pamflettpjäsen Bröllop i kikar’n“, för att inte tala om “The full monty i Falkenberg – ett alltid lika mäkta populärt drama om friställda arbetare som tar sig i kragen och börjar tillverka pornografiska kalendrar. Tillgång och efterfrågan! Allt efter marknadens villkor! Och det bästa med alla dessa nämnda föreställningar? Intäkterna hamnar så gott som uteslutande och oavkortat i enskilda privata fickor: de går till lokala riskkapitalister, redan etablerade producenter och fastighetsägare.” Lokko gör här, roligt nog (och precis som Lundberg (om än lite grövre), för övrigt, vilket Farrokzhad påpekar), en marxistisk ideologianalys.

My own two cents:

Teatern, och “kulturen” i allmänhet, är vänstervriden för att högern av idag, emedan den rakt över brädet givit upp inför nyliberalismen, är oförmögen att producera konst öht. Det den kan producera är underhållning, emedan enda sättet som nyliberalen kan tänka sig att samhället bör influeras är via marknadssituationer, och enda sättet att avgöra om man därvidlag lyckats är att se hur det ser ut på intäktssidan. Höga intäkter=marknaden har godkänt värdet av den produkt man har skapat. Konst funkar inte riktigt så.

Vilket inte är samma sak som att säga att folk högerut inte kan producera stor konst. Hamsun var fantastisk, Pessoa, Mishima, Junger och von Heidenstam lika så, och idag kan väl någon form av grundläggande men hänsynslöst intellektuellt nyfiken och ärlig konservatism sägas representeras av Cormac McCarthy.  Värt att tillägga är att dessa herrar alla var och är något annat än nyliberaler. Men i Sverige är borgerligheten och högern i allt väsentligt nyliberal. Vilket jag tänker hör ihop med att svenska kapitalister på många sätt är sånna jävla sossar.