Nyliberalism

Donald Trump och Marknaden

Jag har tänkt lite på Donald Trump och hans beteende kopplat till nyliberala teorier om marknaden idag. För nyliberaler fungerar marknaden (om man accepterar Mirowskis forskning på området) inte som den gör för klassiska liberaler, dvs som en effektiv fördelningsmaskin. För nyliberaler är marknaden i första hand en informationsprocessor och, enligt mig och lite grövre, en sanningsproducent. Enligt nyliberal är människor för dumma för att kunna förstå saker utanför sin omedelbara horisont, varför allt måste utsättas för någon form av marknadsprocess. I denna marknaden processas information och liknande (man talar t ex om “the market of ideas”) och de idéer som s a s blir framgångsrika på den här marknaden (som naturligtvis enligt deras definition är fri) är de som är rätt, så långt vi kan veta. Det faktum att de alltså tagit sig såhär långt är i sig ett bevis på deras sanningshalt. Liknande är det för nyliberaler när det gäller allt – eller det borde åtminstone vara det om inte den där jävla såssestaten la sig i och tyckte att det finns eller borde upprättas definitioner på sanning eller kvalitet som står utanför marknadsprocessen.
 
Vad har detta med Trump att göra? För Trump är skillnaden mellan “winners” and “losers” av yttersta vikt – han har inte hårdhänt roffat åt sig pengar för att han vill bli rik, han har gjort det för att bevisa att han är en vinnare. “I’ts a way of keeping score” som han själv uttryckt det. Detta kopplat med nyliberalismens brist på någon form av syn på sanning, rätt, och fel som frikopplad från marknadsprocessen gör att för honom finns det inget utomstående sätt att värdera sin insats – med mer än att han vinner. Och det faktum att han vinner, dvs lyckas på den politiska marknaden, är i sig beviset på att han har rätt, oavsett hur han kommer dit.

A short note on the criticism levelled at object-oriented ontology

Now, I know that there had been a certain amount of (dismissive) marxist critique of OOO that i, honestly, haven’t paid that much attention to. I know that Alexander Galloway (or was it Cole) made some weird argument saying that OOO basically amounted to commodity fetishism, and some other dude made the more interesting point that OOO is the philosophical result of the precarisation of academia. But as far as I know no one has made the argument that OOO is a reaction to the neoliberal self. What is one of OOO:s main points is that things have being and that things have an untouchable core, an essence that is truly theirs. No matter what an object do, what relations it enter in to, its essence is intact, untouched, unequivocally its own. Following chapter three of Mirowski’s Never Let A Good Crisis Go To Waste, we can see that the opposite is true for the neoliberal self. No stable self, no stable identity, nothing about the self that is not up for debate, that is not the subject or object of some market. In the face of the last 30 years of neoliberal onslaught of every aspect of (Western) society, is it strange that a philosophy that adamantely defends the existence of identity and self, that there is something that is me even though I don’t know what it is, has risen and gained prominence?

Konst och nyliberalism

Johan Lundgren har ju tydligen i vanlig ordning begått en debattartikel där socialismen utpekas som den största samhällsfaran sen socialismen. I det här fallet är det tydligen ett gäng röda teaterapor som är problemet. Athena Farrokzhad ger lite svar på tal och säger i stort sett att skälet till att det finns en aning socialism på Sveriges scener är för att Johan Lundberg inte behagat starta ett eget teatersällskap och att han (och andra nyliberaler) inte gör det för att det, du vet, inte finns så mycket pengar att hämta i att pyssla med tolkande dans så skyll er själva. Andres Lokko framför en annan, nästan motsatt kritik: han hävdar att det inte alls finns någon brist på borgerlig, konservativ, nyliberal teater. Sveriges musikalscener svämmar över av t ex “den musikaliskt välkammade och välsjungande amerikanska entreprenörspropagandan i Jersey Boys“, “The Producers som även den utspelar sig i en patriarkal och ytterst framgångsrik entreprenörsmiljö”, “den klassiskt konservativa mansdrömmen Rivierans guldgossar på Växjö konserthus och den kristdemokratiska pamflettpjäsen Bröllop i kikar’n“, för att inte tala om “The full monty i Falkenberg – ett alltid lika mäkta populärt drama om friställda arbetare som tar sig i kragen och börjar tillverka pornografiska kalendrar. Tillgång och efterfrågan! Allt efter marknadens villkor! Och det bästa med alla dessa nämnda föreställningar? Intäkterna hamnar så gott som uteslutande och oavkortat i enskilda privata fickor: de går till lokala riskkapitalister, redan etablerade producenter och fastighetsägare.” Lokko gör här, roligt nog (och precis som Lundberg (om än lite grövre), för övrigt, vilket Farrokzhad påpekar), en marxistisk ideologianalys.

My own two cents:

Teatern, och “kulturen” i allmänhet, är vänstervriden för att högern av idag, emedan den rakt över brädet givit upp inför nyliberalismen, är oförmögen att producera konst öht. Det den kan producera är underhållning, emedan enda sättet som nyliberalen kan tänka sig att samhället bör influeras är via marknadssituationer, och enda sättet att avgöra om man därvidlag lyckats är att se hur det ser ut på intäktssidan. Höga intäkter=marknaden har godkänt värdet av den produkt man har skapat. Konst funkar inte riktigt så.

Vilket inte är samma sak som att säga att folk högerut inte kan producera stor konst. Hamsun var fantastisk, Pessoa, Mishima, Junger och von Heidenstam lika så, och idag kan väl någon form av grundläggande men hänsynslöst intellektuellt nyfiken och ärlig konservatism sägas representeras av Cormac McCarthy.  Värt att tillägga är att dessa herrar alla var och är något annat än nyliberaler. Men i Sverige är borgerligheten och högern i allt väsentligt nyliberal. Vilket jag tänker hör ihop med att svenska kapitalister på många sätt är sånna jävla sossar.

Om Gud

Jag har spenderat viss tid med att läsa Philip Mirowski’s Never Let A Serious Crisis Go To Waste – How neoliberalism survived the financial meltdown. Det är förståeligt om man misstänker att detta är någon form av katastrofporr dolt av en hinna av analys, men så är icke fallet. Snarare är det en oerhört grundlig genomgång av nyliberalismens framväxt som ideologi, diskurs och (faktiskt) organisation. Den gör på ett mycket grundligt sätt klart på vilka sätt nyliberalismen skiljer sig från både den klassiska liberalismen, ‘libertarianismen’, ‘anarko’kapitalismen, neoklassisk ekonomi och andra, liknande idéströmningar. Jag ska inte gräva ner mig för mycket i det, utan rekommenderar er att titta/lyssna på den här intervju istället, samt att läsa boken, naturligtvis.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan om hur nyliberaler, men Hayek i spetsen, naturligtvis, betraktar marknaden som en gigantisk informationsprocessor. Alltså, marknaden (den där stora, uråldriga, genom alla tider konstanta, som de påstår existerar, alltid har existerat och alltid kommer existera) är först och främst inte ett sätt att allokera resurser på ett effektivt sätt, utan ett sätt att, eftersom allting är eller bör vara del av marknaden, se vad som ska eller bör göras. Människan besitter ju inte den kunskap som behövs om detta, och den kunskap hon besitter löper alltid risk att vara felaktig. Följaktligen inte bara är, utan bör människan vara ignorant. Det är ju så att hon inte ens ska försöka förutspå vad hennes handlingar på marknaden kan få för extra effekter i form av t ex påverkan på samhället, eftersom hon ändå inte kan veta detta. Människan bör handla på marknaden, och marknaden sköter resten, mycket kort och grovt generaliserat. Min egen åsikt, har jag upptäckt, ligger nära Mirowskis, även om jag skulle uttrycka den mycket annorlunda (Mirowski är ju trots allt lite mer av ett proffs än vad jag är). Marknaden sitter inte inne på någon sanning eller någon kunskap. Marknaden är en reifikation av en samling av typer av mänskliga beteenden och tillfällen när dessa beteenden utförs. Det som händer på marknaden är att olika ‘sanningar’ konkurrerar mot varandra. Några av dessa vinner. Inte i egenskap av att vara sanna eller att vara rätt, utan helt enkelt i egenskap av att vara vinnare. Marknaden innehåller, om den innehåller något alls, människors rädslor, förhoppningar, önskningar, ideologiska antaganden (i Gramscis och Althussers mening) osv. Marknaden är ett ekonomisk pöbelvälde. Men nu var det inte heller det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva om Gud. Nyliberalismens förhållande till marknaden påminner mycket om det förhållande till Gud som Weber påstår att kalvinister har. Deras version av kristendomen baseras i stort på predestinationsläran, alltså att Gud är allsmäktig och eftersom Gud är allsmäktig är även allt förutbestämt. Det finns ingen fri vilja, inga fria val. Enligt Weber fick kalvinisterna lite problem med att leva med det här, förståeligt nog. Som ett psykologiskt försvar ska de ha börjat betrakta den framväxande rikedom de skapade sig som ett tecken på att Gud trots allt älskade dem, att de i hans ögon var speciella emedan han hade utvalt dem till att åtminstone få ett liv med materiella möjligheter. Men vari ligger likheterna med nyliberalismen? Såhär. En fullständigt maktlös människa bedömer sitt förhållande till Gud/marknaden efter sitt ekonomiska värde. Rik=älskad av Gud/marknaden, som vi som dödliga människor egentligen inte kan, och inte bör, veta något om. Skillnaden ligger väl i att för kalvinister var den slutsatsen något av en känslomässig reaktion för att stå ut med predestinationsläran, medan den för nyliberaler är själva kärnan i den egna tron och övertygelsen. Genom att vara framgångsrik på marknaden har du ett större värde och har mer rätt, eftersom det enda som processar information på ett sätt som alltid är över och bortom människan är marknaden (allt bör ut på marknaden för att dess sanningshalt och existensberättigande ska kunna prövas), och marknaden signalerar hur nära sanningen och utvaldheten man är genom att utdela framgång, i form av t ex. pengar. Du är alltså bevisligen närmre sanningen och mer in tune med sakernas tillstånd än de som lyckas sämre. *insert hippiesnack om att känna av universums vibrationer* Sola fide.

Det är ju för övrigt rätt roligt hur Hayke et al kunde hävda att det inte gick att ha någon egentlig kunskap om något större än den egna individen (och inte ens den), men ändå kunde hävda att marknaden är ett transhistoriskt fenomen (vilket känns som en i sammanhanget väldigt stor kunskap). Det är ju för övrigt ännu roligare, som jag tror att Milton Friedman faktiskt också påpekade, att Mont Pelerin-sällskapet inte bara kunde utan borde ingripa för att hjälpa marknaden. Man tänker att den som historiens och samhällenas primus motor borde klara sig utan sällskapets närmast bolsjevikiska intervention, och man ställer sig även frågande till hur interventionistiska stater alls kunde uppstå. Men det är en fråga för en annan dag.