Uncategorized

Vapen & ammunition

I vanlig ordning ett rätt luddigt inlägg, och ett som väl egentligen inte förklarar så mycket. Räkna med att viss redigering kommer ske (såhär många eller långa parenteser är ju inte direkt värdigt).

Någonting som jag inte riktigt tycker går ihop är att anarkokapitalister 1) är stora fan av självförsörjande, 2) älskar kapitalism/marknaden. Kapitalism karaktäriseras ju av att man just INTE är självförsörjande utan av att så mycket som möjligt görs av specialister på en marknad. Det är ju den där arbetsuppdelningen Adam Smith går igenom i början av Wealth of Nations (den som han senare kallar för, om jag minns rätt, “djurisk”) där bagaren bagar och skomakaren gör skor, den innebär ju att bagaren alltså är beroende av att skomakaren säljer skor till honom för att han inte ska frysa om fötterna, och skomakaren är beroende av att bagaren är villig att sälja bröd till honom för att han inte ska gå hungrig. Å det är väl najs på sitt sätt men det är ju inte självförsörjning eller att vara oberoende. Tvärtom (vilket Adam Smith och folk i hans tid naturligtvis visste – kapitalismen, eller rättare sagt det proletariat som är fundamentet för kapitalismen, skapades ju genom att deras möjlighet till självförsörjande förstördes.).

Problemet med så många åt den statshatande frihetliga högern är att så många av deras koncept är någon form av (romantiska) binära mystifierade abstraktioner – Samhället med stort S som bara finns där men inte riktigt någonsin klargörs vad i helvete det är eller vad som får det att funka, Staten som i det närmaste betraktas som någon form av utomjordisk ockuperande kraft som både har för mycket och för lite inflytande på samhället/Samhället, Marknaden som blir någon form av kalvinistisk deus ex machina och som koncept är så överapplicerad att det förlorar all analytisk förtjänst (men inte ideologisk) – ALLT är tydligen en marknad, men redan där har vi i sådana fall förlorat alla definitioner av en marknad som på något sätt skulle kunna vara användbara (när man t ex hävdar att neuroners utbyte av nervimpulser är en marknad (och då underförstått att samhället är en kropp som bäst styrs av marknaden) så säger man ju även att deltagarna i marknadsutbyten inte behöver vara medvetna om utbytet ifråga, en medvetenhet som väl någonstans är en av förutsättningarna för den frihet som marknaden påstås vara – det medvetna och fria valet att ingå överenskommelser, 100% perfekt kunskap osv. Antingen säger man då att medvetenhet och frihet inte är nödvändigt för att marknaden ska kunna fungera optimalt eller så börjar man närma sig en position där man förespråkar ganska radikal panpsykism, dvs tanken på att alla universums beståndsdelar är medvetna på i grunden samma sätt som människor är, eller omvänt: att människor i grunden är medvetna, fria och förmögna att handla på samma sätt som stenar är det. Och där någonstans hamnar man ju i situationen att man måste fråga sig – på vilket sätt är marknaden av varor och tjänster identiskt med säg krig, asteroidregn eller utbytet av kemiska impulser i hjärnan, och på vilket sätt är denna likhet (“ett utbyte av något vad som helst sker mellan olika entiteter under i stort sett vilka omständigheter som helst” = “om något alls händer någonsin så är det Marknaden”) en alls relevant likhet) osv, alla möjligheter att säga om något är bra eller dåligt (om allt redan är en marknad och marknaden alltid leder fram till det bästa resultatet och ovanstående resonemang har någon bäring, på vilket sätt är våldtäkt fel? För att det ingriper på den personliga friheten? OK, men varför är det fel att göra det, om vi redan från början konstaterar att allt händer pga (bra) marknadskrafter och att marknaden/Marknaden egentligen är det enda som finns och det enda som har förmågan att egentligen skapa och/eller processa kunskap?).

Så vad har vi? Romantisk, förment realistisk men i verkligheten panglossbondecowboyidealism för technonewagesmåborgare som vill ha vapen, och som någonstans inte har några som helst svar på hur de finns, varför de finns, eller varför de skulle kunna fortsätta finnas.

Advertisements

Katastrofkommunism

Det finns inom katastrofforskning tydligen något som kallas katastrofkommunism och som handlar om hur grupper och samhällen dom drabbas av allvarliga katastrofer ofta spontant utvecklar en “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”-ekonomi och -kultur. The Six Nations, dvs en konfederation av nordamerikanska indianer, levde på ett liknande sätt som samhället Alexandria i The Walking Dead (säsong 5), kan man på sätt och vis säga (med brasklappen att jag bara kommit till del 14). Hos dem (the Nations) var alla råvaror kollektivt ägda och kontrollerades av ett matriarkat. För att få tillgång till råvarorna ansökte man, eller rättare sagt, kvinnan i familjeenheten, om tillgång. Av de utdelade råvarorna tillverkades sedan artiklar, som i kontemporär marxistisk terminologi blev personlig egendom, till skillnad från privat. Provat egendom existerade alltså inte, utan produktionsmedlen och de direkta resultaten ägdes och förvaltades kollektivt. Det är naturligtvis vanskligt att använda en terminologi anpassad för en analys av en specifik situation för att titta närmare på en helt orelaterade (i den mening att den existerade utanför etablerad västerländsk ekonomisk historia), men det får duga för en sånhär post.

A short note on the criticism levelled at object-oriented ontology

Now, I know that there had been a certain amount of (dismissive) marxist critique of OOO that i, honestly, haven’t paid that much attention to. I know that Alexander Galloway (or was it Cole) made some weird argument saying that OOO basically amounted to commodity fetishism, and some other dude made the more interesting point that OOO is the philosophical result of the precarisation of academia. But as far as I know no one has made the argument that OOO is a reaction to the neoliberal self. What is one of OOO:s main points is that things have being and that things have an untouchable core, an essence that is truly theirs. No matter what an object do, what relations it enter in to, its essence is intact, untouched, unequivocally its own. Following chapter three of Mirowski’s Never Let A Good Crisis Go To Waste, we can see that the opposite is true for the neoliberal self. No stable self, no stable identity, nothing about the self that is not up for debate, that is not the subject or object of some market. In the face of the last 30 years of neoliberal onslaught of every aspect of (Western) society, is it strange that a philosophy that adamantely defends the existence of identity and self, that there is something that is me even though I don’t know what it is, has risen and gained prominence?

En värld utan reklam

Det intressanta i den här artikeln är inte bilderna på Nordkorea utan hur konstigt och obehagligt författaren tycker att en stadsbild utan reklam är, som att det bryter mot någon naturlag. Författaren förefaller t o m lättad över att stöta på propagandaplakat, emedan det ändå är något denne känner igen. Vilket ju är lite roligt eftersom det underliggande argumentet ju är typ “allt utan dunderkapitalism är Nordkorea” (alltså en variant av den vanliga ‘kritiken’ man som något till vänster oftast får utstå: “men flytta till Sovjet då!”), men här möts författaren av en unheimlich känsla (a la Freud) när han möter propagandan. Han möter reklam och blir lättad, men det är HELT FEL sorts reklam. Mycket lustigt. Nästan som att man tänker att författaren försöker propagera för mindre reklam genom att reagera så kraftigt på bristen på reklam.

Konst och nyliberalism

Johan Lundgren har ju tydligen i vanlig ordning begått en debattartikel där socialismen utpekas som den största samhällsfaran sen socialismen. I det här fallet är det tydligen ett gäng röda teaterapor som är problemet. Athena Farrokzhad ger lite svar på tal och säger i stort sett att skälet till att det finns en aning socialism på Sveriges scener är för att Johan Lundberg inte behagat starta ett eget teatersällskap och att han (och andra nyliberaler) inte gör det för att det, du vet, inte finns så mycket pengar att hämta i att pyssla med tolkande dans så skyll er själva. Andres Lokko framför en annan, nästan motsatt kritik: han hävdar att det inte alls finns någon brist på borgerlig, konservativ, nyliberal teater. Sveriges musikalscener svämmar över av t ex “den musikaliskt välkammade och välsjungande amerikanska entreprenörspropagandan i Jersey Boys“, “The Producers som även den utspelar sig i en patriarkal och ytterst framgångsrik entreprenörsmiljö”, “den klassiskt konservativa mansdrömmen Rivierans guldgossar på Växjö konserthus och den kristdemokratiska pamflettpjäsen Bröllop i kikar’n“, för att inte tala om “The full monty i Falkenberg – ett alltid lika mäkta populärt drama om friställda arbetare som tar sig i kragen och börjar tillverka pornografiska kalendrar. Tillgång och efterfrågan! Allt efter marknadens villkor! Och det bästa med alla dessa nämnda föreställningar? Intäkterna hamnar så gott som uteslutande och oavkortat i enskilda privata fickor: de går till lokala riskkapitalister, redan etablerade producenter och fastighetsägare.” Lokko gör här, roligt nog (och precis som Lundberg (om än lite grövre), för övrigt, vilket Farrokzhad påpekar), en marxistisk ideologianalys.

My own two cents:

Teatern, och “kulturen” i allmänhet, är vänstervriden för att högern av idag, emedan den rakt över brädet givit upp inför nyliberalismen, är oförmögen att producera konst öht. Det den kan producera är underhållning, emedan enda sättet som nyliberalen kan tänka sig att samhället bör influeras är via marknadssituationer, och enda sättet att avgöra om man därvidlag lyckats är att se hur det ser ut på intäktssidan. Höga intäkter=marknaden har godkänt värdet av den produkt man har skapat. Konst funkar inte riktigt så.

Vilket inte är samma sak som att säga att folk högerut inte kan producera stor konst. Hamsun var fantastisk, Pessoa, Mishima, Junger och von Heidenstam lika så, och idag kan väl någon form av grundläggande men hänsynslöst intellektuellt nyfiken och ärlig konservatism sägas representeras av Cormac McCarthy.  Värt att tillägga är att dessa herrar alla var och är något annat än nyliberaler. Men i Sverige är borgerligheten och högern i allt väsentligt nyliberal. Vilket jag tänker hör ihop med att svenska kapitalister på många sätt är sånna jävla sossar.

Om begrepp

“Och när miljonprogramsområden namedroppas hos SvD så ignorerar man gärna de andra områdena som nämns i rapporten. Exempelvis farliga Täby, kriminella Åkersberga och snuthatande Nynäshamn. Varför? De kanske inte fick plats i texten. Eller så skulle skribenterna vara tvungna att nyansera sin världsbild. Att misstro mot polis inte alltid är automatiskt lika med ”förort”.”

Jag tycker att man gör en miss i kritiken här, en miss som är lite konstig, och det är hur man använder begreppet “förort”. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är, i min mening, väldigt mycket förort (och väldigt mycket parallellsamhällen), må vara att de även är egna kommuner. Stockholm som ekonomiskt, kulturellt och socialt centrum gör det svårt för vilken ort som helst (oavsett månghundraårig självständig historia) att vara något annat än en förort. Det är nära nog något centre/periphery över det (begrepp som kanske känns igen från studier av postkolonialismen, etc). Det krävs en väldigt egen tyngd av en ort i närheten av Stockholm för att den inte ska fungera som en förort till just Stockholm, en tyngd eller förankring som måste stå på ett flertal egna ben (ekonomiska, sociala, infrastrukturella, kulturella) för att Stockholms gravitation inte ska dra orten till sig.

Det ETC-texten alltså inte märker, antingen pga en liten översikt eller på grund av någon egen form av internaliserad rasism (även om det begreppet kanske appliceras lite väl våldsamt av mig – citationstecknen kring “förort” signalerar ändå medvetenhet om att begreppet i sig snarare är a signifier that signifies nothing), är alltså hur man själv väljer att använda begreppet förort. (“Förort” är en chimär, en illusion som används för att “beskriva” vissa områden, i från vissa synvinklar)”Förort” är Rinkeby och Rosengård, Husby och Hammarkullen. Täby, Åkersberga och Nynäshamn är inte förort, det är andra områden.

Så, om vi nu accepterar min tes att Täby, Åkerberga och Nynäshamn visst går att räkna som förorter, vad är skälet till att SvD väljer att nämna de förorter de gör, och vad är skälet till att ETC bekräftar det valet genom att själva i någon mån dela upp områdena? Etnicitet och klass. Här ska vi minnas att det inte handlar om vilken eller vilka etniciteter som faktiskt är dominerande i de här områdena utan vilka man uppfattar är dominerande, vilka man ser framför sig när man uttalar namnen Täby och Rosengård. Hur verkligheten ser ut är mindre viktigt. We’re dealing in illusions here. För att lägga sten på börda kan vi konstatera att det i de här sammanhangen finns två etniciteter: svensk och annan. Dessa etniciteter sammanfaller även med de klasser man inbillar sig dominerar dessa områden: ett spektrum av svensk (övre) medelklass (tangerande någon form av framgångsrik arbetarklass – ni vet, hantverkare) mot utomeuropeiskt trasproletariat. Poängen, om jag har någon, är alltså att dessa områden ur många både för sammanhanget irrelevanta och relevanta aspekter är lika mycket förorter som de SvD väljer att nämna. De är det på många sätt rent tekniskt (alltså hur de fungerar, dvs som pendelorter till Stockholm, som människoförvaring till Stockholms arbetsmaskineri) och de är det uppenbart på andra sätt också (områden med stort utsatthet, med en ignorerad och eftersatt arbetarklass etc, osv). Förvisso inte i samma utsträckning. Bilförsäljaröverklassen i Täby är en verklighet. Men det är inte den enda verkligheten (uppenbarligen, och relaterat till detta kan Reinfeldts åttaåriga klasskamp näppeligen ignoreras. Finns det parallellsamhällen (och det gör det – det är det ökade klyftor och ett klassamhälle innebär, bl a) så har de inte uppstått ur intet. *hint hint*).

Att SvD väljer de områden de väljer har säkerligen både med omedveten rasism och klassförakt att göra (och jag väljer att kalla den omedveten eftersom jag inte tror att Gudmundsson sitter och heilar loss på redaktionens toalett – jag tror inte att han medvetet hatar eller föraktar) men varför ETC inte väljer att inkludera även de områden som DE tar upp i begreppet förort (för att på så sätt tömma det på sin etniska beståndsdel), eller med några rader väljer att kritisera begreppet som sådant förstår jag inte. Måhända är man lite fångad i både herrefolkets diskurs, såväl som sin egen motdiskurs. Eller så gör jag i vanlig ordning en höna av en fjäder.

Elegy and dirge

The cat died recently. Or rather, we killed him. He was sick. Got very sick. Pretty sudden. Probably cancer. So he died. Or rather, we killed him. I killed him.

Went through some old notes the other day. Found something I had written the last time a cat died. Years ago. Ten years ago. Maybe more? Or less? I don’t know. I have a weird relationship with time. Anyway, it was better than I remember it. The text, that is.

I saw it the moment it happened
the moment that passed
Your eyes filled with panic
and then filled with nothing
the moment you stopped being
and turned into spoiled meat
Our days of pain gone
and now multiplied
then:
your muscles relaxed
the silly smell
the sudden undignified humor
in that impersonal room
your body stiffening and
your eyes not closed, drying
then:
your little body
turned into a little ash
in a brown paper bag
in a decomposable, biodegradable urn
(how practical)
and your new existence
as decoration in a bookshelf
How morbidly beautifully loving.

A little something on privilege, or what the fuck do you know about my life?

I am in no way blind to the fact that we live in a society based on power, structures, hierarchies, (man made) differences etc. But the thing is that I am, in some respects. As are all of us. Things, privileges, oppression, differences have been internalized and created in all of us, affected our vision.

Self-evident platitudes, you say. Clichés. Yes, of course. To an extent. Nonetheless, there is something more in it. I am here reminded of Spivak’s phrase “Unlearning one’s privilege as one’s loss” (and don’t worry, I am not going to pretend that I have some sort of general, or even specific, grasp of anything related to Spivak. I am merely hoping that the little I think I have understood isn’t totally misrepresented by me.).  As I have understood the term it means that my privileges as (in this case) a white, heterosexual, northern European, more-or-less middle class male have not only given me something but taken something from me – my view of the world is skewed (“…därigenom också förstå vilken kunskap om världen som privilegierna har berövat en, och vad som man inte varit förmögen att känna igen som kunskap. För en privilegierad position innebär inte enbart fördelar…”) . And it is a hell of a job to find out how and where. I can’t, literally and metaphorically, trust my eyes in a lot of cases, as this lense that has been placed before me is the way I think the world is, the way I think. How am I to know when I am seeing something else, as I am never outside of my privileges (even if I were to physically be transformed into someone else, I would still be me with my history, and my experiences in this new body would then in a way not be the experiences of for example a black woman. Which doesn’t mean that the experience as such wouldn’t be good or that it would be false.)? History and the world have robbed me of something, and I cannot know what. Likewise, it has robbed you of something, whoever you are.

The thing here is that this often makes me curious about the sort of dichotomy some people make between the privileged and the non-privileged. In this day and age of intersectionality, I find that there’s often an interesting lack of intersectionality. People are privileged and need to simply smart up (use their “empathy” as someone said, as if empathy is some sort of platonic thing, existing outside of the social relations that we are (all) in), the other side is allowed to be a multitude of individuals, sexualities, ethnicities etc (there’s a risk of some sort of atomism in all this that makes me wary. But then again, can I trust myself?). I find it interesting that the “enemy” in this way can be reduced to just a few characteristics , although I understand that these characteristics are what identifies the problem, so to speak. But I also think that it in itself can skew the vision of those that use it, that it can lead them to false conversions. On the other hand, I have a feeling that the place of the non-privileged can (at least) be felt as quite reductive.

This leads me to another dichotomy, which is that according to it people are either privileged or non-privileged and that the privileged are, because of their privileges, blind to the world, while those without privileges sees the world straight (at the same it is at times insinuated (or that’s my interpretation) that the privileged are not blind at all, but only choses to act it). The solution here is often that the privileged should “check their privileges”, as if that is something that could just be done, you know. The result also seems to be that the experiences of those who are privileged never really count as those experiences are always a result of privileges, while to experience something as unprivileged is to experience a truth, as a truth. Which it of course is not, as both positions are artificial (given, of course, that one does not hold that there are fundamental (biological?) differences between people). Pain, hardship, persecution, subjugation is destructive. For all involved. And is there an escape? Hardly for individuals. We are all a part of this pathetic play. There is no outside. So don’t you judge me.

Stockholm C, III

I mitt arbete, som jag ärligt talat älskar, möter jag väldigt mycket folk. Det är för det mesta ett nöje, ibland helt hemskt och ibland bara väldigt… Konstigt. Annorlunda. Fel. Sorgligt.

Vi börjar från början.

I mitt arbete som guide på en av stadens större turistattraktioner tillika ‘museer’ (även om vi där inte gillar att applicera det ordet på arbetsplatsen) möter jag väldigt mycket folk. Väldigt mycket utländska turister, men även väldigt mycket svenska turister. De flesta är ett nöje att ha att göra med.

I mitt arbete möter jag väldigt många från väldigt många bakgrunder. Någonstans i mig, som en ryggmärgsreflex, ligger alltid en klassanalys. Jag ser nästan alltid det när jag träffar folk, på ett eller annat sätt. Klädsel, manér, dialekt. Självförtroende, attityd, blick.

I mitt arbete mötte jag idag två sorters kvinnor. Jag mötte naturligtvis fler kvinnor och flera sorters kvinnor än bara dessa två, men dessa två stack ut. I det ena fallet vältaliga kvinnor i medelåldern som gärna ville diskutera historia, pedagogik och andra ämnen med mig. Jag hade tid över så självfallet gjorde jag det. Vad diskussionen led framgick det mer och mer att om jag skulle placera in dem i ett klassmässigt fack så skulle de hamna något av de övre skikten av medelklassen. Välutbildade, välavlönade, vältaliga, fyllda av självförtroende. Förvisso imponerade av mina kunskaper, men de är tämligen ytliga (kunskaperna, that is) och låter bättre än de kanske är. Jag är förvisso en människa med rätt hög arbetsmoral och något av en nörd och besserwisser men jämfört med mina kollegor som har ett helt annat intresse, vana och en helt annan utbildning (jag ramlade in på det här lite på ett bananskal) är det inte så mycket att skryta med.

Senare på dagen mötte jag en annan sorts kvinnor. De var oerhört trevliga och lyssnade noggrant, men det var lite det som var problemet. Jag må låta som det största svinet någonsin nu, men min bedömning av dem var att de var från landsorten, att de sällan besökte storstan och att detta resmål (denna stad, denna plats) tedde sig rätt stort för dem, att de säkerligen må vara ytterst kunniga och kompetenta inom sina yrkesfält men inte särskilt högtubildade (på det där snobbiga och oproduktiva sättet som jag är det). De lyssnade noggrant på det jag sa. Noggrant och respektfullt. På ett sätt som verkligen påverkade mig. Jag försöker generellt sätt hålla mina visningar personliga och lättsamma – ämnet är genom våra ögon sett tämligen ofta något skrattretande – men i det här fallet så fick jag känslan av att det inte gick hem. Inte alls så att de på något sätt var dömande eller tyckte att jag betedde mig opassande (för det kan man ju också stöta på), inte alls så. Snarare som att det inte gick in att jag försökte skoja till det ibland. Som att jag skulle vara någon stor auktoritet på området, en auktoritet vars alla ord är kunskap som man måste respektera och insupa. Ta på allvar. Som att JAG var det. Läraren i folkskolan. Prästen. Här är vi i storstan och här är någon med ett viktigt jobb där man använder svåra ord som talar om något viktigt för oss. Bäst att lyssna. Bara lyssna. Vi har ingen vana av det här språket, så gör inget väsen ifrån dig. Stör inte. Visa respekt. Om du inte förstår så är det dig det är fel på, inte Experten som står där framme och världsvant orerar.

Jag hoppas jag hoppas jag hoppas att det är mig det är fel på och att det är något annat som spökade (trötthet, den relativt sena timmen) och inte någon tro på mig som Experten med stort E, den som på något sätt är essentiellt annorlunda. Jag är förvisso något av en expert på en del ämnen, men det är inte det som är frågan, utan det det gäller är den underdånighet jag anade mig till. Den gjorde mig ledsen och jag känner igen den i mig själv. Jag har arbetat med den och på många plan arbetat bort den sen tonåren, men jag känner den. Och att vi har ett samhälle där den finns, och att den gör det, som jag ser det, baserat på hierarkier (högt – lågt, center – periferi, storstad – landsbygd) gör mig väldigt nedstämd. Den här staden finns här för alla. Mitt jobb är inte att vara expert utan att ge dig en trevlig upplevelse. Jag är ingen expert att respektera utan ett välfriserat slan med talang för språk som halkat fram på ett bananskal hela livet.

EDIT: enligt en (mycket yngre) kollega framstår jag som auktoritär när jag guidar. WTF?

An Honest Days Work

“It is worth saying something about the social position of beggars, for when one has consorted with them, and found that they are ordinary human beings, one cannot help being struck by the curious attitude that society takes towards them. People seem to feel that there is some essential difference between beggars and ordinary ‘working’ men. They are a race apart–outcasts, like criminals and prostitutes. Working men ‘work’, beggars do not ‘work’; they are parasites, worthless in their very nature. It is taken for granted that a beggar does not ‘earn’ his living, as a bricklayer or a literary critic ‘earns’ his. He is a mere social excrescence, tolerated because we live in a humane age, but essentially despicable.

Yet if one looks closely one sees that there is no ESSENTIAL difference between a beggar’s livelihood and that of numberless respectable people. Beggars do not work, it is said; but, then, what is WORK? A navvy works by swinging a pick. An accountant works by adding up figures. A beggar works by standing out of doors in all weathers and getting varicose veins, chronic bronchitis, etc. It is a trade like any other; quite useless, of course–but, then, many reputable trades are quite useless. And as a social type a beggar compares well with scores of others. He is honest compared with the sellers of most patent medicines, high-minded compared with a Sunday newspaper proprietor, amiable compared with a hire-purchase tout–in short, a parasite, but a fairly harmless parasite. He seldom extracts more than a bare living from the community, and, what should justify him according to our ethical ideas, he pays for it over and over in suffering. I do not think there is anything about a beggar that sets him in a different class from other people, or gives most modern men the right to despise him.

Then the question arises, Why are beggars despised?–for they are despised, universally. I believe it is for the simple reason that they fail to earn a decent living. In practice nobody cares whether work is useful or useless, productive or parasitic; the sole thing demanded is that it shall be profitable. In all the modem talk about energy, efficiency, social service and the rest of it, what meaning is there except ‘Get money, get it legally, and get a lot of it’? Money has become the grand test of virtue. By this test beggars fail, and for this they are despised. If one could earn even ten pounds a week at begging, it would become a respectable profession immediately. A beggar, looked at realistically, is simply a businessman, getting his living, like other businessmen, in the way that comes to hand. He has not, more than most modem people, sold his honour; he has merely made the mistake of choosing a trade at which it is impossible to grow rich.

-George Orwell