Neoliberalism

Donald Trump och Marknaden

Jag har tänkt lite på Donald Trump och hans beteende kopplat till nyliberala teorier om marknaden idag. För nyliberaler fungerar marknaden (om man accepterar Mirowskis forskning på området) inte som den gör för klassiska liberaler, dvs som en effektiv fördelningsmaskin. För nyliberaler är marknaden i första hand en informationsprocessor och, enligt mig och lite grövre, en sanningsproducent. Enligt nyliberal är människor för dumma för att kunna förstå saker utanför sin omedelbara horisont, varför allt måste utsättas för någon form av marknadsprocess. I denna marknaden processas information och liknande (man talar t ex om “the market of ideas”) och de idéer som s a s blir framgångsrika på den här marknaden (som naturligtvis enligt deras definition är fri) är de som är rätt, så långt vi kan veta. Det faktum att de alltså tagit sig såhär långt är i sig ett bevis på deras sanningshalt. Liknande är det för nyliberaler när det gäller allt – eller det borde åtminstone vara det om inte den där jävla såssestaten la sig i och tyckte att det finns eller borde upprättas definitioner på sanning eller kvalitet som står utanför marknadsprocessen.
 
Vad har detta med Trump att göra? För Trump är skillnaden mellan “winners” and “losers” av yttersta vikt – han har inte hårdhänt roffat åt sig pengar för att han vill bli rik, han har gjort det för att bevisa att han är en vinnare. “I’ts a way of keeping score” som han själv uttryckt det. Detta kopplat med nyliberalismens brist på någon form av syn på sanning, rätt, och fel som frikopplad från marknadsprocessen gör att för honom finns det inget utomstående sätt att värdera sin insats – med mer än att han vinner. Och det faktum att han vinner, dvs lyckas på den politiska marknaden, är i sig beviset på att han har rätt, oavsett hur han kommer dit.

A short note on the criticism levelled at object-oriented ontology

Now, I know that there had been a certain amount of (dismissive) marxist critique of OOO that i, honestly, haven’t paid that much attention to. I know that Alexander Galloway (or was it Cole) made some weird argument saying that OOO basically amounted to commodity fetishism, and some other dude made the more interesting point that OOO is the philosophical result of the precarisation of academia. But as far as I know no one has made the argument that OOO is a reaction to the neoliberal self. What is one of OOO:s main points is that things have being and that things have an untouchable core, an essence that is truly theirs. No matter what an object do, what relations it enter in to, its essence is intact, untouched, unequivocally its own. Following chapter three of Mirowski’s Never Let A Good Crisis Go To Waste, we can see that the opposite is true for the neoliberal self. No stable self, no stable identity, nothing about the self that is not up for debate, that is not the subject or object of some market. In the face of the last 30 years of neoliberal onslaught of every aspect of (Western) society, is it strange that a philosophy that adamantely defends the existence of identity and self, that there is something that is me even though I don’t know what it is, has risen and gained prominence?