Stockholm C, III

I mitt arbete, som jag ärligt talat älskar, möter jag väldigt mycket folk. Det är för det mesta ett nöje, ibland helt hemskt och ibland bara väldigt… Konstigt. Annorlunda. Fel. Sorgligt.

Vi börjar från början.

I mitt arbete som guide på en av stadens större turistattraktioner tillika ‘museer’ (även om vi där inte gillar att applicera det ordet på arbetsplatsen) möter jag väldigt mycket folk. Väldigt mycket utländska turister, men även väldigt mycket svenska turister. De flesta är ett nöje att ha att göra med.

I mitt arbete möter jag väldigt många från väldigt många bakgrunder. Någonstans i mig, som en ryggmärgsreflex, ligger alltid en klassanalys. Jag ser nästan alltid det när jag träffar folk, på ett eller annat sätt. Klädsel, manér, dialekt. Självförtroende, attityd, blick.

I mitt arbete mötte jag idag två sorters kvinnor. Jag mötte naturligtvis fler kvinnor och flera sorters kvinnor än bara dessa två, men dessa två stack ut. I det ena fallet vältaliga kvinnor i medelåldern som gärna ville diskutera historia, pedagogik och andra ämnen med mig. Jag hade tid över så självfallet gjorde jag det. Vad diskussionen led framgick det mer och mer att om jag skulle placera in dem i ett klassmässigt fack så skulle de hamna något av de övre skikten av medelklassen. Välutbildade, välavlönade, vältaliga, fyllda av självförtroende. Förvisso imponerade av mina kunskaper, men de är tämligen ytliga (kunskaperna, that is) och låter bättre än de kanske är. Jag är förvisso en människa med rätt hög arbetsmoral och något av en nörd och besserwisser men jämfört med mina kollegor som har ett helt annat intresse, vana och en helt annan utbildning (jag ramlade in på det här lite på ett bananskal) är det inte så mycket att skryta med.

Senare på dagen mötte jag en annan sorts kvinnor. De var oerhört trevliga och lyssnade noggrant, men det var lite det som var problemet. Jag må låta som det största svinet någonsin nu, men min bedömning av dem var att de var från landsorten, att de sällan besökte storstan och att detta resmål (denna stad, denna plats) tedde sig rätt stort för dem, att de säkerligen må vara ytterst kunniga och kompetenta inom sina yrkesfält men inte särskilt högtubildade (på det där snobbiga och oproduktiva sättet som jag är det). De lyssnade noggrant på det jag sa. Noggrant och respektfullt. På ett sätt som verkligen påverkade mig. Jag försöker generellt sätt hålla mina visningar personliga och lättsamma – ämnet är genom våra ögon sett tämligen ofta något skrattretande – men i det här fallet så fick jag känslan av att det inte gick hem. Inte alls så att de på något sätt var dömande eller tyckte att jag betedde mig opassande (för det kan man ju också stöta på), inte alls så. Snarare som att det inte gick in att jag försökte skoja till det ibland. Som att jag skulle vara någon stor auktoritet på området, en auktoritet vars alla ord är kunskap som man måste respektera och insupa. Ta på allvar. Som att JAG var det. Läraren i folkskolan. Prästen. Här är vi i storstan och här är någon med ett viktigt jobb där man använder svåra ord som talar om något viktigt för oss. Bäst att lyssna. Bara lyssna. Vi har ingen vana av det här språket, så gör inget väsen ifrån dig. Stör inte. Visa respekt. Om du inte förstår så är det dig det är fel på, inte Experten som står där framme och världsvant orerar.

Jag hoppas jag hoppas jag hoppas att det är mig det är fel på och att det är något annat som spökade (trötthet, den relativt sena timmen) och inte någon tro på mig som Experten med stort E, den som på något sätt är essentiellt annorlunda. Jag är förvisso något av en expert på en del ämnen, men det är inte det som är frågan, utan det det gäller är den underdånighet jag anade mig till. Den gjorde mig ledsen och jag känner igen den i mig själv. Jag har arbetat med den och på många plan arbetat bort den sen tonåren, men jag känner den. Och att vi har ett samhälle där den finns, och att den gör det, som jag ser det, baserat på hierarkier (högt – lågt, center – periferi, storstad – landsbygd) gör mig väldigt nedstämd. Den här staden finns här för alla. Mitt jobb är inte att vara expert utan att ge dig en trevlig upplevelse. Jag är ingen expert att respektera utan ett välfriserat slan med talang för språk som halkat fram på ett bananskal hela livet.

EDIT: enligt en (mycket yngre) kollega framstår jag som auktoritär när jag guidar. WTF?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s